Job 39

 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan  och stillar de unga lejonens hunger,

“Dağ keçilerinin ne zaman doğurduğunu biliyor musun? Geyiklerin yavruladığı zamanı sen mi gözlüyorsun?

 när de trycka sig ned i sina kulor  eller ligga på lur i snåret?

Sen mi sayıyorsun doğuruncaya dek geçirdikleri ayları? Doğurdukları zamanı biliyor musun?

 Vem är det som skaffar mat åt korpen,  när hans ungar ropar till Gud,  där de sväva omkring utan föda?

Çöküp yavrularını doğurur, Kurtulurlar sancılarından.

 Vet du tiden för stengetterna att föda,  vakar du över när hindarna bör kalva?

Güçlenir, kırda büyür yavrular, Gider, bir daha dönmezler.

 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga,  ja, vet du tiden för dem att föda?

“Kim yaban eşeğini başı boş gönderdi, Kim bağlarını çözdü?

 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster,  hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Yurt olarak ona bozkırı, Barınak olarak tuzlayı verdim.

 Deras ungar frodas och växa till på marken,  så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

Kentteki kargaşaya güler o, Sürücünün bağırdığını duymaz.

 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet,  vem har lossat den skyggas band?

Otlamak için tepeleri dolaşır, Yeşillik arar.

 Se, hedmarken gav jag henne till hem,  och saltöknen blev hennes boning.

“Yaban öküzü sana kulluk etmek ister mi? Geceyi senin yemliğinin yanında geçirir mi?

 Hon ler åt larmet i staden,  hon hör ingen pådrivares rop.

Sabanla yarık açsın diye ona bağ vurabilir misin? Arkanda, ovalarda tırmık çeker mi?

 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete,  hon letar efter allt som är grönt.

Çok güçlü diye ona bel bağlayabilir misin? Ağır işini ona bırakabilir misin?

 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig  och att stanna över natten invid din krubba?

Ekinini getireceğine, Buğdayını harman yerinde toplayacağına güvenir misin?

 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm  och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

“Devekuşunun kanatları sevinçle dalgalanır, Ama leyleğin kanatları ve tüyleriyle kıyaslanamaz.

 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor,  kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

Devekuşu yumurtalarını yere bırakır, Onları kumda ısıtır,

 Överlåter du åt honom att föra hem din säd  och att hämta den tillhopa till din loge?

Ayak altında ezilebileceklerini, Yabanıl hayvanlarca çiğnenebileceklerini düşünmez.

 Strutshonans vingar flaxa med fröjd,  men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

Yavrularına sert davranır, kendinin değilmiş gibi, Çektiği zahmetin boşa gideceğine üzülmez.

 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg  och ruvar dem ovanpå sanden.

Çünkü Tanrı ona bilgelik bağışlamamış, Anlayıştan pay vermemiştir.

 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem,  att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

Yine de koşmak için kabarınca Ata ve binicisine güler.

 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes;  att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

“Sen mi ata güç verdin, Dalgalanan yeleyi boynuna giydirdin?

 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet,  han har ej tilldelat henne förstånd.

Sen misin onu çekirge gibi sıçratan, Gururlu kişnemesiyle korku saçtıran?

 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng;  då ler hon åt både häst och man.

Ayakları toprağı şiddetle eşer, Gücünden ötürü sevinçle coşar, Savaşçının üstüne yürür.

 Är det du som giver åt hästen hans styrka  och kläder hans hals med brusande man?

Korkuya güler, hiçbir şeyden yılmaz, Kılıç önünde geri adım atmaz.

 Är det du som lär honom gräshoppans språng?  Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

Ok kılıfı, parıldayan mızrak ve pala Üzerinde takırdar atın.

 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft  och rusar så fram mot väpnade skaror.

Coşku ve heyecanla uzaklıkları yutar, Boru çalınca duramaz yerinde.

 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran,  han ryggar icke tillbaka för svärd.

Boru çaldıkça, ‘Hi!’ diye kişner, Savaş kokusunu, komutanların gürleyen sesini, Savaş çığlıklarını uzaklardan duyar.

 Omkring honom ljuder ett rassel av koger,  av ljungande spjut och lans.

“Atmaca senin bilgeliğinle mi süzülüyor, Kanatlarını güneye doğru açıyor?

 Han skakas och rasar och uppslukar marken,  han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

Kartal senin buyruğunla mı yükseliyor, Yuvasını yükseklere kuruyor?

 För var basunstöt frustar han: Huj!  Ännu i fjärran vädrar han striden,  anförarnas rop och larmet av härskrin.

Uçurum kenarlarında konaklıyor, Sivri kayalar onun kalesi.

 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp  och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

Oradan gözetliyor yiyeceğini, Gözleri avını uzaktan seçiyor.

 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt  och bygger sitt näste i höjden? [ (Job 39:31)  På klippan bor han, där har han sitt tillhåll,  på klippans spets och på branta berget. ] [ (Job 39:32)  Därifrån spanar han efter sitt byte,  långt bort i fjärran skådar hans ögon. ] [ (Job 39:33)  Hans ungar frossa på blod,  och där slagna ligga, där finner man honom.                     Job, 40 Kapitlet            Herren manar Job ytterligare till          ödmjukhet, med hänvisning på sina båda         underskapelser Behemot (flodhästen) och                  Leviatan (krokodilen). ] [ (Job 39:34) Så svarade nu HERREN Job och sade: ] [ (Job 39:35)  Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare?  Svara då, du som så klagar på Gud! ] [ (Job 39:36) Job svarade HERREN och sade: ] [ (Job 39:37)  Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig?  Jag måste lägga handen på munnen. ] [ (Job 39:38)  En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer;  ja, två gånger, men jag gör det icke åter. ]

[] Onun yavruları kanla beslenir, Leşler neredeyse, o da oradadır.”