Job 41

 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne.  Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

Ingen er så djerv at han tør tirre den; hvem tør da sette sig op imot mig?

 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen?  Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

Hvem gav mig noget først, så jeg skulde gi ham vederlag? Alt under himmelen hører mig til.

 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar,  om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

Jeg vil ikke tie om dens lemmer, om dens store styrke og dens fagre bygning.

 Vem mäktar rycka av honom hans pansar?  Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

Hvem har dradd dens klædning av? Hvem tør komme innenfor dens dobbelte rad av tenner?

 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem?  Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

Hvem har åpnet dens kjevers dør? Rundt om dens tenner er redsel.

 Stolta sitta på honom sköldarnas rader;  hopslutna äro de med fast försegling.

Stolte er skjoldenes rader; hvert av dem er tillukket som med et fast segl.

 Tätt fogar sig den ena intill den andra,  icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

De ligger tett innpå hverandre, og ingen luft trenger inn imellem dem.

 Var och en håller ihop med den nästa,  de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

Det ene skjold henger fast ved det andre; de griper inn i hverandre og skilles ikke at.

 När han fnyser, strålar det av ljus;  hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

Når den nyser, stråler det frem lys, og dens øine er som morgenrødens øielokk.

 Bloss fara ut ur hans gap,  eldgnistor springa fram därur.

Bluss farer ut av dens gap, gnister spruter frem.

 Från hans näsborrar utgår rök  såsom ur en sjudande panna på bränslet.

Fra dens nesebor kommer røk som av en gryte som koker over siv.

 Hans andedräkt framgnistrar eldkol,  och lågor bryta fram ur hans gap.

Dens ånde tender kull i brand, og luer går ut av dens gap.

 På hans hals har kraften sin boning,  och framför honom stapplar försagdhet.

På dens hals har styrken sin bolig, og angsten springer foran den.

 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk,  det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

Dens doglapper sitter fast; de er som støpt på den og rører sig ikke.

 Hans hjärta är fast såsom sten,  fast såsom bottenstenen i kvarnen.

Dens hjerte er fast som sten, fast som den underste kvernsten.

 När han reser sig, bäva hjältar,  av ångest mista de all sans.

Når den hever sig, gruer helter; av redsel mister de sans og samling.

 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd,  ej heller spjut eller pil eller pansar.

Rammes den med sverd, så biter det ikke på den, heller ikke lanse, pil eller kastespyd.

 Han aktar järn såsom halm  och koppar såsom murket trä.

Den akter jern som strå, kobber som ormstukket tre.

 Bågskott skrämma honom ej bort,  slungstenar förvandlas för honom till strå;

Buens sønn jager den ikke på flukt; slyngens stener blir som halm for den.

 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå,  han ler åt rasslet av lansar.

Stridsklubber aktes som halm, og den ler av det susende spyd.

 På sin buk bär han skarpa eggar,  spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

På dens buk sitter skarpe skår, den gjør spor i dyndet som efter en treskeslede.

 Han gör djupet sjudande som en gryta,  likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

Den får dypet til å koke som en gryte; den får havet til å skumme som en salvekokers kjele.

 Bakom honom strålar vägen av ljus,  djupet synes bära silverhår.

Efter den lyser dens sti; dypet synes å ha sølvhår.

 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt,  otillgänglig för fruktan skapades han.

Det er intet på jorden som er herre over den; den er skapt til ikke å reddes.

 På allt vad högt är ser han med förakt,  konung är han över alla stolta vilddjur.

Alt som er høit, ser den i øiet; den er en konge over alle stolte dyr.