Job 39

Vadászol-é prédát a nőstény oroszlánnak, és az oroszlánkölykök éhségét kielégíted-é;

 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan  och stillar de unga lejonens hunger,

Mikor meglapulnak tanyáikon, *és* a bokrok közt lesben vesztegelnek?

 när de trycka sig ned i sina kulor  eller ligga på lur i snåret?

Ki szerez a hollónak eledelt, mikor a fiai Istenhez kiáltoznak; kóvályognak, mert nincs mit enniök?

 Vem är det som skaffar mat åt korpen,  när hans ungar ropar till Gud,  där de sväva omkring utan föda?

Tudod-é a kőszáli zergék ellésének idejét; megvigyáztad-é a szarvasok fajzását?

 Vet du tiden för stengetterna att föda,  vakar du över när hindarna bör kalva?

Megszámláltad-é a hónapokat, a meddig vemhesek; tudod-é az ellésök idejét?

 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga,  ja, vet du tiden för dem att föda?

*Csak* összegörnyednek, elszülik magzataikat, vajudásaiktól megszabadulnak.

 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster,  hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Fiaik meggyarapodnak, a legelőn nagyranőnek, elszélednek és nem térnek vissza hozzájok.

 Deras ungar frodas och växa till på marken,  så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

Ki bocsátotta szabadon a vadszamarat, ki oldozta el e szamárnak kötelét,

 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet,  vem har lossat den skyggas band?

A melynek házául a pusztát rendelém, és lakóhelyéül a sósföldet?

 Se, hedmarken gav jag henne till hem,  och saltöknen blev hennes boning.

Kineveti a városbeli sokadalmat, nem hallja a hajtsár kiáltozását.

 Hon ler åt larmet i staden,  hon hör ingen pådrivares rop.

A hegyeken szedeget, az ő legelőjén mindenféle zöld *gazt* felkeres.

 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete,  hon letar efter allt som är grönt.

Akar-é szolgálni néked a bölény? Avagy meghál-é a te jászolodnál?

 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig  och att stanna över natten invid din krubba?

Oda kötheted a bölényt a barázdához kötelénél fogva? Vajjon boronálja-é a völgyeket utánad?

 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm  och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

Bízhatol-é benne, mivelhogy nagy az ereje, és munkádat hagyhatod-é reá?

 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor,  kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

Hiszed-é róla, hogy vetésedet behordja, és szérűdre betakarítja?

 Överlåter du åt honom att föra hem din säd  och att hämta den tillhopa till din loge?

Vígan *leng* a struczmadár szárnya: vajjon az eszterág szárnya és tollazata-é az?

 Strutshonans vingar flaxa med fröjd,  men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

Hiszen a földön hagyja tojásait, és a porral költeti ki!

 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg  och ruvar dem ovanpå sanden.

És elfeledi, hogy a láb eltiporhatja, és a mezei vad eltaposhatja azokat.

 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem,  att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

Fiaival oly keményen bánik, mintha nem is övéi volnának; ha fáradsága kárba vész, nem bánja;

 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes;  att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

Mert Isten a bölcseséget elfeledtette vele, értelmet pedig nem adott néki.

 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet,  han har ej tilldelat henne förstånd.

De hogyha néki ereszkedik, kineveti a lovat és lovagját.

 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng;  då ler hon åt både häst och man.

Te adsz-é erőt a lónak, avagy a nyakát sörénynyel te ruházod-é fel?

 Är det du som giver åt hästen hans styrka  och kläder hans hals med brusande man?

Felugraszthatod-é, mint a sáskát? Tüsszögése dicső, félelmetes!

 Är det du som lär honom gräshoppans språng?  Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

*Lábai* vermet ásnak, örvend erejének, a fegyver elé rohan.

 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft  och rusar så fram mot väpnade skaror.

Neveti a félelmet; nem remeg, nem fordul meg a fegyver elől;

 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran,  han ryggar icke tillbaka för svärd.

Csörög rajta a tegez, ragyog a kopja és a dárda:

 Omkring honom ljuder ett rassel av koger,  av ljungande spjut och lans.

Tombolva, nyihogva kapálja a földet, és nem áll veszteg, ha trombita zeng.

 Han skakas och rasar och uppslukar marken,  han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

A trombitaszóra nyerítéssel felel; messziről megneszeli az ütközetet, a vezérek lármáját és a csatazajt.

 För var basunstöt frustar han: Huj!  Ännu i fjärran vädrar han striden,  anförarnas rop och larmet av härskrin.

A te értelmed miatt van-é, hogy az ölyv repül, *és* kiterjeszti szárnyait dél felé?

 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp  och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

A te rendelésedre száll-é fent a sas, és rakja-é fészkét a magasban? * (Job 39:31) A kősziklán lakik és tanyázik, a sziklák párkányain és bércztetőkön. * * (Job 39:32) Onnét kémlel enni való után, messzire ellátnak szemei. * *terem.* * * * (Job 39:34) Szóla továbbá az Úr Jóbnak, és monda: * * (Job 39:35) A ki pert kezd a Mindenhatóval, czáfolja meg, és a ki az Istennel feddődik, feleljen néki! * * (Job 39:36) És szóla Jób az Úrnak, és monda: * * (Job 39:37) Ímé, én parányi vagyok, mit feleljek néked? Kezemet a szájamra teszem. * * (Job 39:38) Egyszer szóltam, de már nem szólok, avagy kétszer, de nem teszem többé! *

 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt  och bygger sitt näste i höjden? [ (Job 39:31)  På klippan bor han, där har han sitt tillhåll,  på klippans spets och på branta berget. ] [ (Job 39:32)  Därifrån spanar han efter sitt byte,  långt bort i fjärran skådar hans ögon. ] [ (Job 39:33)  Hans ungar frossa på blod,  och där slagna ligga, där finner man honom.                     Job, 40 Kapitlet            Herren manar Job ytterligare till          ödmjukhet, med hänvisning på sina båda         underskapelser Behemot (flodhästen) och                  Leviatan (krokodilen). ] [ (Job 39:34) Så svarade nu HERREN Job och sade: ] [ (Job 39:35)  Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare?  Svara då, du som så klagar på Gud! ] [ (Job 39:36) Job svarade HERREN och sade: ] [ (Job 39:37)  Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig?  Jag måste lägga handen på munnen. ] [ (Job 39:38)  En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer;  ja, två gånger, men jag gör det icke åter. ]