Job 39

Kender du Tiden, da Stengeden føder, tager du Vare på Hindenes Veer,

 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan  och stillar de unga lejonens hunger,

tæller du mon deres Drægtigheds Måneder, kender du Tiden, de føder?

 när de trycka sig ned i sina kulor  eller ligga på lur i snåret?

De lægger sig ned og føder og kaster Kuldet,

 Vem är det som skaffar mat åt korpen,  när hans ungar ropar till Gud,  där de sväva omkring utan föda?

Ungerne trives, gror til i det frie, løber bort og kommer ej til dem igen.

 Vet du tiden för stengetterna att föda,  vakar du över när hindarna bör kalva?

Hvem slap Vildæslet løs, hvem løste mon Steppeæslets Reb,

 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga,  ja, vet du tiden för dem att föda?

som jeg gav Ørkenen til Hjem, den salte Steppe til Bolig?

 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster,  hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Det ler ad Byens Larm og hører ej Driverens Skælden;

 Deras ungar frodas och växa till på marken,  så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

det ransager Bjerge, der har det sin Græsgang, det leder hvert Græsstrå op.

 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet,  vem har lossat den skyggas band?

Er Vildoksen villig at trælle for dig, vil den stå ved din Krybbe om Natten?

 Se, hedmarken gav jag henne till hem,  och saltöknen blev hennes boning.

Binder du Reb om dens Hals, pløjer den Furerne efter dig?

 Hon ler åt larmet i staden,  hon hör ingen pådrivares rop.

Stoler du på dens store Kræfter; overlader du den din Høst?

 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete,  hon letar efter allt som är grönt.

Tror du, den kommer tilbage og samler din Sæd på Loen?

 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig  och att stanna över natten invid din krubba?

Mon Strudsens Vinge er lam, eller mangler den Dækfjer og Dun,

 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm  och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

siden den betror sine Æg til Jorden og lader dem varmes i Sandet,

 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor,  kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

tænker ej på, at en Fod kan knuse dem, Vildtet på Marken træde dem sønder?

 Överlåter du åt honom att föra hem din säd  och att hämta den tillhopa till din loge?

Hård ved Ungerne er den, som var de ej dens; spildt er dens Møje, det ængster den ikke.

 Strutshonans vingar flaxa med fröjd,  men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

Thi Gud lod den glemme Visdom og gav den ej Del i Indsigt.

 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg  och ruvar dem ovanpå sanden.

Når Skytterne kommer, farer den bort, den ler ad Hest og Rytter.

 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem,  att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

Giver du Hesten Styrke, klæder dens Hals med Manke

 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes;  att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

og lærer den Græshoppens Spring? Dens stolte Prusten indgyder Rædsel.

 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet,  han har ej tilldelat henne förstånd.

Den skraber muntert i Dalen, går Brynjen væligt i Møde;

 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng;  då ler hon åt både häst och man.

den ler ad Rædselen, frygter ikke og viger ikke for Sværdet;

 Är det du som giver åt hästen hans styrka  och kläder hans hals med brusande man?

Koggeret klirrer over den, Spydet og Køllen blinker;

 Är det du som lär honom gräshoppans språng?  Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

den sluger Vejen med gungrende Vildskab, den tøjler sig ikke, når Hornet lyder;

 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft  och rusar så fram mot väpnade skaror.

et Stød i Hornet, straks siger den: Huj! Den vejrer Kamp i det fjerne, Kampskrig og Førernes Råb.

 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran,  han ryggar icke tillbaka för svärd.

Skyldes det Indsigt hos dig, at Falken svinger sig op og breder sin Vinge mod Sønden?

 Omkring honom ljuder ett rassel av koger,  av ljungande spjut och lans.

Skyldes det Bud fra dig, at Ørnen flyver højt og bygger sin højtsatte Rede?

 Han skakas och rasar och uppslukar marken,  han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

Den bygger og bor på Klipper, på Klippens Tinde og Borg;

 För var basunstöt frustar han: Huj!  Ännu i fjärran vädrar han striden,  anförarnas rop och larmet av härskrin.

den spejder derfra efter Æde, viden om skuer dens Øjne.

 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp  och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

Ungerne svælger i Blod; hvor Valen findes, der er den!

 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt  och bygger sitt näste i höjden? [ (Job 39:31)  På klippan bor han, där har han sitt tillhåll,  på klippans spets och på branta berget. ] [ (Job 39:32)  Därifrån spanar han efter sitt byte,  långt bort i fjärran skådar hans ögon. ] [ (Job 39:33)  Hans ungar frossa på blod,  och där slagna ligga, där finner man honom.                     Job, 40 Kapitlet            Herren manar Job ytterligare till          ödmjukhet, med hänvisning på sina båda         underskapelser Behemot (flodhästen) och                  Leviatan (krokodilen). ] [ (Job 39:34) Så svarade nu HERREN Job och sade: ] [ (Job 39:35)  Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare?  Svara då, du som så klagar på Gud! ] [ (Job 39:36) Job svarade HERREN och sade: ] [ (Job 39:37)  Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig?  Jag måste lägga handen på munnen. ] [ (Job 39:38)  En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer;  ja, två gånger, men jag gör det icke åter. ]