Job 39

Víš-li, kterého času rodí kamsíkové, a laň ku porodu pracující spatřil-lis?

 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan  och stillar de unga lejonens hunger,

Máš-li v počtu měsíce, kteréž vyplňují? Znáš-li, pravím, čas porodu jejich?

 när de trycka sig ned i sina kulor  eller ligga på lur i snåret?

Jak se kladou, plod svůj utiskají, a s bolestí ho pozbývají?

 Vem är det som skaffar mat åt korpen,  när hans ungar ropar till Gud,  där de sväva omkring utan föda?

Jak se zmocňují mladí jejich, i odchovávají picí polní, a vycházejíce, nenavracují se k nim?

 Vet du tiden för stengetterna att föda,  vakar du över när hindarna bör kalva?

Kdo propustil zvěř, aby byla svobodná? A řemení divokého osla kdo rozvázal?

 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga,  ja, vet du tiden för dem att föda?

Jemuž jsem dal pustinu místo domu jeho, a místo příbytku jeho zemi slatinnou.

 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster,  hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

Posmívá se hluku městskému, a na křikání toho, kdož by jej honil, nic nedbá.

 Deras ungar frodas och växa till på marken,  så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

To, což nachází v horách, jest pastva jeho; nebo toliko zeliny hledá.

 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet,  vem har lossat den skyggas band?

Svolí-liž jednorožec, aby tobě sloužil, a u jeslí tvých aby nocoval?

 Se, hedmarken gav jag henne till hem,  och saltöknen blev hennes boning.

Připřáhneš-liž provazem jednorožce k orání? Bude-liž vláčeti brázdy za tebou?

 Hon ler åt larmet i staden,  hon hör ingen pådrivares rop.

Zdaž se na něj ubezpečíš, proto že jest veliká síla jeho, a poručíš jemu svou práci?

 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete,  hon letar efter allt som är grönt.

Zdaž se jemu dověříš, že sveze semeno tvé, a na humno tvé shromáždí?

 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig  och att stanna över natten invid din krubba?

Ty-lis dal pávům křídlo pěkné, aneb péro čápu neb pstrosu?

 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm  och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

A že opouští na zemi vejce svá, ačkoli je v prachu osedí,

 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor,  kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

Nic nemysle, že by je noha potlačiti, aneb zvěř polní pošlapati mohla?

 Överlåter du åt honom att föra hem din säd  och att hämta den tillhopa till din loge?

Tak se zatvrzuje k mladým svým, jako by jich neměl; jako by neužitečná byla práce jeho, tak jest bez starosti.

 Strutshonans vingar flaxa med fröjd,  men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

Nebo nedal jemu Bůh moudrosti, aniž mu udělil rozumnosti.

 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg  och ruvar dem ovanpå sanden.

Časem svým zhůru se vznášeje, posmívá se koni i jezdci jeho.

 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem,  att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

Zdaž ty dáti můžeš koni sílu? Ty-li ozdobíš šíji jeho řehtáním?

 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes;  att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

Zdali jej zastrašíš jako kobylku? Anobrž frkání chřípí jeho strašlivé jest.

 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet,  han har ej tilldelat henne förstånd.

Kopá důl, a pléše v síle své, vycházeje vstříc i zbroji.

 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng;  då ler hon åt både häst och man.

Směje se strachu, aniž se leká, aniž ustupuje zpátkem před ostrostí meče,

 Är det du som giver åt hästen hans styrka  och kläder hans hals med brusande man?

Ač i toul na něm chřestí, a blyští se dřevce a kopí.

 Är det du som lär honom gräshoppans språng?  Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

S hřmotem a s hněvem kopá zemi, aniž pokojně stojí k zvuku trouby.

 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft  och rusar så fram mot väpnade skaror.

Anobrž k zvuku trouby řehce, a zdaleka cítí boj, hluk knížat a prokřikování.

 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran,  han ryggar icke tillbaka för svärd.

Zdali podlé rozumu tvého létá jestřáb, roztahuje křídla svá na poledne?

 Omkring honom ljuder ett rassel av koger,  av ljungande spjut och lans.

Zdali k rozkazu tvému zhůru se vznáší orlice, a vysoko se hnízdí?

 Han skakas och rasar och uppslukar marken,  han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

Na skále přebývá, přebývá na špičaté skále jako na hradě,

 För var basunstöt frustar han: Huj!  Ännu i fjärran vädrar han striden,  anförarnas rop och larmet av härskrin.

Odkudž hledá pokrmu, kterýž z daleka očima svýma spatřuje.

 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp  och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

Ano i mladí její střebí krev, a kde těla mrtvá, tu i ona jest. [ (Job 39:31) A tak odpovídaje Hospodin Jobovi, řekl: ] [ (Job 39:32) Zdali hádající se s Všemohoucím obviní jej? Kdo chce viniti Boha, nechť odpoví na to. ] [ (Job 39:33) Tehdy odpověděl Job Hospodinu a řekl: ] [ (Job 39:34) Aj, chaternýť jsem, což bych odpovídal tobě? Ruku svou kladu na ústa svá. ] [ (Job 39:35) Jednou jsem mluvil, ale nebudu již odmlouvati, nýbrž i podruhé, ale nebudu více přidávati. ]

 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt  och bygger sitt näste i höjden? [ (Job 39:31)  På klippan bor han, där har han sitt tillhåll,  på klippans spets och på branta berget. ] [ (Job 39:32)  Därifrån spanar han efter sitt byte,  långt bort i fjärran skådar hans ögon. ] [ (Job 39:33)  Hans ungar frossa på blod,  och där slagna ligga, där finner man honom.                     Job, 40 Kapitlet            Herren manar Job ytterligare till          ödmjukhet, med hänvisning på sina båda         underskapelser Behemot (flodhästen) och                  Leviatan (krokodilen). ] [ (Job 39:34) Så svarade nu HERREN Job och sade: ] [ (Job 39:35)  Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare?  Svara då, du som så klagar på Gud! ] [ (Job 39:36) Job svarade HERREN och sade: ] [ (Job 39:37)  Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig?  Jag måste lägga handen på munnen. ] [ (Job 39:38)  En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer;  ja, två gånger, men jag gör det icke åter. ]