Job 41

 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne.  Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?
¿SACARÁS tú al leviathán con el anzuelo, Ó con la cuerda que le echares en su lengua?
 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen?  Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.
¿Pondrás tú garfio en sus narices, Y horadarás con espinas su quijada?
 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar,  om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.
¿Multiplicará él ruegos para contigo? ¿Hablaráte él lisonjas?
 Vem mäktar rycka av honom hans pansar?  Vem vågar sig in mellan hans käkars par?
¿Hará concierto contigo Para que lo tomes por siervo perpetuo?
 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem?  Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.
¿Jugarás tú con él como con pájaro, Ó lo atarás para tus niñas?
 Stolta sitta på honom sköldarnas rader;  hopslutna äro de med fast försegling.
¿Harán de él banquete los compañeros? ¿Partiránlo entre los mercaderes?
 Tätt fogar sig den ena intill den andra,  icke en vindfläkt tränger in mellan dem.
¿Cortarás tú con cuchillo su cuero, Ó con asta de pescadores su cabeza?
 Var och en håller ihop med den nästa,  de gripa in i varandra och skiljas ej åt.
Pon tu mano sobre él; Te acordarás de la batalla, y nunca más tornarás.
 När han fnyser, strålar det av ljus;  hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.
He aquí que la esperanza acerca de él será burlada; Porque aun á su sola vista se desmayarán.
 Bloss fara ut ur hans gap,  eldgnistor springa fram därur.
Nadie hay tan osado que lo despierte: ¿Quién pues podrá estar delante de mí?
 Från hans näsborrar utgår rök  såsom ur en sjudande panna på bränslet.
¿Quién me ha anticipado, para que yo restituya? Todo lo que hay debajo del cielo es mío.
 Hans andedräkt framgnistrar eldkol,  och lågor bryta fram ur hans gap.
Yo no callaré sus miembros, Ni lo de sus fuerzas y la gracia de su disposición.
 På hans hals har kraften sin boning,  och framför honom stapplar försagdhet.
¿Quién descubrirá la delantera de su vestidura? ¿Quién se llegará á él con freno doble?
 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk,  det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.
¿Quién abrirá las puertas de su rostro? Los órdenes de sus dientes espantan.
 Hans hjärta är fast såsom sten,  fast såsom bottenstenen i kvarnen.
La gloria de su vestido son escudos fuertes, Cerrados entre sí estrechamente.
 När han reser sig, bäva hjältar,  av ångest mista de all sans.
El uno se junta con el otro, Que viento no entra entre ellos.
 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd,  ej heller spjut eller pil eller pansar.
Pegado está el uno con el otro, Están trabados entre sí, que no se pueden apartar.
 Han aktar järn såsom halm  och koppar såsom murket trä.
Con sus estornudos encienden lumbre, Y sus ojos son como los párpados del alba.
 Bågskott skrämma honom ej bort,  slungstenar förvandlas för honom till strå;
De su boca salen hachas de fuego, Centellas de fuego proceden.
 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå,  han ler åt rasslet av lansar.
De sus narices sale humo, Como de una olla ó caldero que hierve.
 På sin buk bär han skarpa eggar,  spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.
Su aliento enciende los carbones, Y de su boca sale llama.
 Han gör djupet sjudande som en gryta,  likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.
En su cerviz mora la fortaleza, Y espárcese el desaliento delante de él.
 Bakom honom strålar vägen av ljus,  djupet synes bära silverhår.
Las partes momias de su carne están apretadas: Están en él firmes, y no se mueven.
 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt,  otillgänglig för fruktan skapades han.
Su corazón es firme como una piedra, Y fuerte como la muela de abajo.
 På allt vad högt är ser han med förakt,  konung är han över alla stolta vilddjur.
De su grandeza tienen temor los fuertes, Y á causa de su desfallecimiento hacen por purificarse.
Cuando alguno lo alcanzare, ni espada, Ni lanza, ni dardo, ni coselete durará.
El hierro estima por pajas, Y el acero por leño podrido.
Saeta no le hace huir; Las piedras de honda se le tornan aristas.
Tiene toda arma por hojarascas, Y del blandir de la pica se burla.
Por debajo tiene agudas conchas; Imprime su agudez en el suelo.
Hace hervir como una olla la profunda mar, Y tórnala como una olla de ungüento.
En pos de sí hace resplandecer la senda, Que parece que la mar es cana.
No hay sobre la tierra su semejante, Hecho para nada temer.
Menosprecia toda cosa alta: Es rey sobre todos los soberbios.