Job 41

 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne.  Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

E taea ranei a Rewiatana te kukume mai e koe ki te matau? te pehi ranei i tona arero ki te aho?

 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen?  Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

E whakanohoia ranei e koe he aho ki tona ihu? E pokaia ranei e koe tona kauae ki te matau?

 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar,  om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

E maha ranei ana inoi ki a koe? E korero ngawari ranei ia ki a koe?

 Vem mäktar rycka av honom hans pansar?  Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

E whakarite kawenata ranei ia ki a koe? e riro ai ia i a koe hei pononga oti tonu mai?

 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem?  Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

Ka rite ranei ia ki te manu hei mea takaro mau? E herea ranei ia e koe hei mea ma au kotiro?

 Stolta sitta på honom sköldarnas rader;  hopslutna äro de med fast försegling.

E waiho ranei ia hei taonga hokohoko ma nga ropu tangata hi ika? E wehewehea atu ranei ma nga kaihokohoko?

 Tätt fogar sig den ena intill den andra,  icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

E kapi ranei tona kiri i o tao? tona pane i nga wero ika?

 Var och en håller ihop med den nästa,  de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

Kia pa tou ringa ki a ia; maharatia te whawhai, a kei pena a mua.

 När han fnyser, strålar det av ljus;  hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

Nana, he hori kau te manako ki a ia: e kore ranei tetahi e hinga noa ki te kite kau atu i a ia?

 Bloss fara ut ur hans gap,  eldgnistor springa fram därur.

Kahore he tangata e maia rawa hei whakaoho i a ia: na ko wai e tu ki toku aroaro?

 Från hans näsborrar utgår rök  såsom ur en sjudande panna på bränslet.

Ko wai te tangata nana te mea kua takoto wawe ki ahau, e whakautu ai ahau ki a ia? Ahakoa he aha te mea i raro i nga rangi, puta noa, naku katoa.

 Hans andedräkt framgnistrar eldkol,  och lågor bryta fram ur hans gap.

E kore e huna e ahau te korero mo ona wahi, mo tona kaha, mo te ataahua hoki o tona hanganga.

 På hans hals har kraften sin boning,  och framför honom stapplar försagdhet.

Ma wai e tihore a waho o tona kakahu? Ko wai e tae ki tana paraire rererua?

 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk,  det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

Ma wai e whakatuwhera nga tatau o tona mata? He wehi kei ona niho a taka noa.

 Hans hjärta är fast såsom sten,  fast såsom bottenstenen i kvarnen.

Ko tana e whakamanamana ai ko ona unahi pakari; tutaki rawa pera i te hiri piri tonu.

 När han reser sig, bäva hjältar,  av ångest mista de all sans.

Na, i te tata tonu o tetahi ki tetahi, e kore te hau e puta i waenga.

 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd,  ej heller spjut eller pil eller pansar.

Piri tonu ratou ki a ratou ano; mau tonu, e kore ano e taea te wehe.

 Han aktar järn såsom halm  och koppar såsom murket trä.

Ka tihe ia, ka kowha mai te marama; a ko te rite i ona kanohi kei nga kamo o te ata.

 Bågskott skrämma honom ej bort,  slungstenar förvandlas för honom till strå;

E puta ana mai i tona mangai he rama mura, mokowhiti ana nga koraahi.

 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå,  han ler åt rasslet av lansar.

Puta ana te paowa i ona pongaponga, me te mea no te kohua e koropupu ana, no te otaota e kaia ana.

 På sin buk bär han skarpa eggar,  spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

Ngiha ana nga waro i tona ha, rere atu ana te mura i tona mangai.

 Han gör djupet sjudande som en gryta,  likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

Kei tona kaki te kaha e noho ana, e tuapa ana te pawera i tona aroaro.

 Bakom honom strålar vägen av ljus,  djupet synes bära silverhår.

Ko ona kikokiko tawerewere piri tonu: maro tonu ki runga ki a ia; e kore e taea te whakakorikori.

 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt,  otillgänglig för fruktan skapades han.

Pakari tonu tona ngakau ano he kamaka; ae ra, maro tonu ano ko to raro kohatu huri..

 På allt vad högt är ser han med förakt,  konung är han över alla stolta vilddjur.

Ka whakarewa ia i a ia ki runga, ka wehi nga tangata nunui: na te pororaru ka porangi noa iho ratou.

Ki te whai tetahi i a ia ki te hoari, e kore e taea; ahakoa e te tao, e te pere, e te koikoi ranei.

Ki tona whakaaro he kakau witi te rino, he rakau popopopo te parahi.

E kore ia e tahuti i te pere: ki a ia ka meinga noatia nga kohatu o te kotaha hei papapa.

Kiia ake e ia nga patu hei papapa: e kataina ana e ia te huhu o te tao.

Ko raro ona e rite ana ki te kohatu koikoi: e wharikitia ana e ia a runga o te paru ano he patunga witi.

E meinga ana e ia te rire kia koropupu ano he kohua, me te moana kia rite ki te hinu.

E hangaia ana e ia he huarahi kia marama i muri i a ia; tera e maharatia he hina te moana.

I te whenua nei kahore he mea hei rite mona, he mea i hanga nei kahore ona wehi.

E titiro ana ia ki nga mea tiketike katoa: he kingi ia mo nga tama katoa a te whakapehapeha.