Job 41

 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne.  Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

Prenderai tu il coccodrillo all’amo? Gli assicurerai la lingua colla corda?

 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen?  Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

Gli passerai un giunco per le narici? Gli forerai le mascelle con l’uncino?

 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar,  om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

Ti rivolgerà egli molte supplicazioni? Ti dirà egli delle parole dolci?

 Vem mäktar rycka av honom hans pansar?  Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

Farà egli teco un patto perché tu lo prenda per sempre al tuo servizio?

 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem?  Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

Scherzerai tu con lui come fosse un uccello? L’attaccherai a un filo per divertir le tue ragazze?

 Stolta sitta på honom sköldarnas rader;  hopslutna äro de med fast försegling.

Ne trafficheranno forse i pescatori? Lo spartiranno essi fra i negozianti?

 Tätt fogar sig den ena intill den andra,  icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

Gli coprirai tu la pelle di dardi e la testa di ramponi?

 Var och en håller ihop med den nästa,  de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

Mettigli un po’ le mani addosso!… Ti ricorderai del combattimento e non ci tornerai!

 När han fnyser, strålar det av ljus;  hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

Ecco, fallace è la speranza di chi l’assale; basta scorgerlo e s’è atterrati.

 Bloss fara ut ur hans gap,  eldgnistor springa fram därur.

Nessuno è tanto ardito da provocarlo. E chi dunque oserà starmi a fronte?

 Från hans näsborrar utgår rök  såsom ur en sjudande panna på bränslet.

Chi mi ha anticipato alcun che perch’io glielo debba rendere? Sotto tutti i cieli, ogni cosa è mia.

 Hans andedräkt framgnistrar eldkol,  och lågor bryta fram ur hans gap.

E non vo’ tacer delle sue membra, della sua gran forza, della bellezza della sua armatura.

 På hans hals har kraften sin boning,  och framför honom stapplar försagdhet.

Chi l’ha mai spogliato della sua corazza? Chi è penetrato fra la doppia fila de’ suoi denti?

 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk,  det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

Chi gli ha aperti i due battenti della gola? Intorno alla chiostra de’ suoi denti sta il terrore.

 Hans hjärta är fast såsom sten,  fast såsom bottenstenen i kvarnen.

Superbe son le file de’ suoi scudi, strettamente uniti come da un sigillo.

 När han reser sig, bäva hjältar,  av ångest mista de all sans.

Uno tocca l’altro, e tra loro non passa l’aria.

 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd,  ej heller spjut eller pil eller pansar.

Sono saldati assieme, si tengono stretti, sono inseparabili.

 Han aktar järn såsom halm  och koppar såsom murket trä.

I suoi starnuti dànno sprazzi di luce; i suoi occhi son come le palpebre dell’aurora.

 Bågskott skrämma honom ej bort,  slungstenar förvandlas för honom till strå;

Dalla sua bocca partono vampe, ne scappan fuori scintille di fuoco.

 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå,  han ler åt rasslet av lansar.

Dalle sue narici esce un fumo, come da una pignatta che bolla o da una caldaia.

 På sin buk bär han skarpa eggar,  spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

L’alito suo accende i carboni, e una fiamma gli erompe dalla gola.

 Han gör djupet sjudande som en gryta,  likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

Nel suo collo risiede la forza, dinanzi a lui salta il terrore.

 Bakom honom strålar vägen av ljus,  djupet synes bära silverhår.

Compatte sono in lui le parti flosce della carne, gli stanno salde addosso, non si muovono.

 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt,  otillgänglig för fruktan skapades han.

Il suo cuore è duro come il sasso, duro come la macina di sotto.

 På allt vad högt är ser han med förakt,  konung är han över alla stolta vilddjur.

Quando si rizza, tremano i più forti, e dalla paura son fuori di sé.

Invano lo si attacca con la spada; a nulla valgon lancia, giavellotto, corazza.

Il ferro è per lui come paglia; il rame, come legno tarlato.

La figlia dell’arco non lo mette in fuga; le pietre della fionda si mutano per lui in stoppia.

Stoppia gli par la mazza e si ride del fremer della lancia.

Il suo ventre è armato di punte acute, e lascia come tracce d’erpice sul fango.

Fa bollire l’abisso come una caldaia, del mare fa come un gran vaso da profumi.

Si lascia dietro una scia di luce; l’abisso par coperto di bianca chioma.

Non v’è sulla terra chi lo domi; è stato fatto per non aver paura.

Guarda in faccia tutto ciò ch’è eccelso, è re su tutte le belve più superbe".