Job 41

 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne.  Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

Zalud je nadu u njega gojiti, na pogled njegov čovjek već pogiba.

 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen?  Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

Junaka nema da njega razdraži, tko će mu se u lice suprotstavit'?

 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar,  om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

Tko se sukobi s njim i živ ostade? Pod nebesima tog čovjeka nema!

 Vem mäktar rycka av honom hans pansar?  Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

Prešutjet neću njegove udove, ni silnu snagu, ni ljepotu stasa.

 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem?  Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

Tko mu smije razodjenut' odjeću, tko li kroz dvostruk prodrijeti mu oklop?

 Stolta sitta på honom sköldarnas rader;  hopslutna äro de med fast försegling.

Tko će mu ralje rastvorit' dvokrilne kad strah vlada oko zubi njegovih?

 Tätt fogar sig den ena intill den andra,  icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

Hrbat mu je od ljuskavih štitova, zapečaćenih pečatom kamenim.

 Var och en håller ihop med den nästa,  de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

Jedni uz druge tako se sljubiše da među njima dah ne bi prošao.

 När han fnyser, strålar det av ljus;  hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

Tako su čvrsto slijepljeni zajedno: priljubljeni, razdvojit' se ne mogu.

 Bloss fara ut ur hans gap,  eldgnistor springa fram därur.

Kad kihne, svjetlost iz njega zapršti, poput zorinih vjeđa oči su mu.

 Från hans näsborrar utgår rök  såsom ur en sjudande panna på bränslet.

Zublje plamsaju iz njegovih ralja, iskre ognjene iz njih se prosiplju.

 Hans andedräkt framgnistrar eldkol,  och lågor bryta fram ur hans gap.

Iz nozdrva mu sukljaju dimovi kao iz kotla što kipi na vatri.

 På hans hals har kraften sin boning,  och framför honom stapplar försagdhet.

Dah bi njegov zapalio ugljevlje, jer mu iz ralja plamenovi suču.

 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk,  det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

U šiji leži sva snaga njegova, a ispred njega užas se prostire.

 Hans hjärta är fast såsom sten,  fast såsom bottenstenen i kvarnen.

Kad se ispravi, zastrepe valovi i prema morskoj uzmiču pučini.

 När han reser sig, bäva hjältar,  av ångest mista de all sans.

Poput pećine srce mu je tvrdo, poput mlinskoga kamena otporno.

 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd,  ej heller spjut eller pil eller pansar.

Pregibi tusta mesa srasli su mu, čvrsti su kao da su saliveni.

 Han aktar järn såsom halm  och koppar såsom murket trä.

Zgodi li ga mač, od njeg se odbije, tako i koplje, sulica i strijela.

 Bågskott skrämma honom ej bort,  slungstenar förvandlas för honom till strå;

Poput slame je za njega željezo, mjed je k'o drvo iscrvotočeno.

 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå,  han ler åt rasslet av lansar.

On ne uzmiče od strelice s luka, stijenje iz praćke na nj k'o pljeva pada.

 På sin buk bär han skarpa eggar,  spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

K'o slamčica je toljaga za njega, koplju se smije kad zazviždi nad njim.

 Han gör djupet sjudande som en gryta,  likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

Crepovlje oštro ima na trbuhu i blato njime ore k'o drljačom.

 Bakom honom strålar vägen av ljus,  djupet synes bära silverhår.

Pod njim vrtlog sav k'o lonac uskipi, uspjeni more k'o pomast u kotlu.

 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt,  otillgänglig för fruktan skapades han.

Za sobom svijetlu ostavlja on brazdu, regbi, bijelo runo bezdan prekriva.

 På allt vad högt är ser han med förakt,  konung är han över alla stolta vilddjur.

Ništa slično na zemlji ne postoji i niti je tko tako neustrašiv.

I na najviše on s visoka gleda, kralj je svakome, i najponosnijim."