Job 41

Prenderai tu il coccodrillo all’amo? Gli assicurerai la lingua colla corda?

 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne.  Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

Gli passerai un giunco per le narici? Gli forerai le mascelle con l’uncino?

 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen?  Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

Ti rivolgerà egli molte supplicazioni? Ti dirà egli delle parole dolci?

 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar,  om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

Farà egli teco un patto perché tu lo prenda per sempre al tuo servizio?

 Vem mäktar rycka av honom hans pansar?  Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

Scherzerai tu con lui come fosse un uccello? L’attaccherai a un filo per divertir le tue ragazze?

 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem?  Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

Ne trafficheranno forse i pescatori? Lo spartiranno essi fra i negozianti?

 Stolta sitta på honom sköldarnas rader;  hopslutna äro de med fast försegling.

Gli coprirai tu la pelle di dardi e la testa di ramponi?

 Tätt fogar sig den ena intill den andra,  icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

Mettigli un po’ le mani addosso!… Ti ricorderai del combattimento e non ci tornerai!

 Var och en håller ihop med den nästa,  de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

Ecco, fallace è la speranza di chi l’assale; basta scorgerlo e s’è atterrati.

 När han fnyser, strålar det av ljus;  hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

Nessuno è tanto ardito da provocarlo. E chi dunque oserà starmi a fronte?

 Bloss fara ut ur hans gap,  eldgnistor springa fram därur.

Chi mi ha anticipato alcun che perch’io glielo debba rendere? Sotto tutti i cieli, ogni cosa è mia.

 Från hans näsborrar utgår rök  såsom ur en sjudande panna på bränslet.

E non vo’ tacer delle sue membra, della sua gran forza, della bellezza della sua armatura.

 Hans andedräkt framgnistrar eldkol,  och lågor bryta fram ur hans gap.

Chi l’ha mai spogliato della sua corazza? Chi è penetrato fra la doppia fila de’ suoi denti?

 På hans hals har kraften sin boning,  och framför honom stapplar försagdhet.

Chi gli ha aperti i due battenti della gola? Intorno alla chiostra de’ suoi denti sta il terrore.

 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk,  det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

Superbe son le file de’ suoi scudi, strettamente uniti come da un sigillo.

 Hans hjärta är fast såsom sten,  fast såsom bottenstenen i kvarnen.

Uno tocca l’altro, e tra loro non passa l’aria.

 När han reser sig, bäva hjältar,  av ångest mista de all sans.

Sono saldati assieme, si tengono stretti, sono inseparabili.

 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd,  ej heller spjut eller pil eller pansar.

I suoi starnuti dànno sprazzi di luce; i suoi occhi son come le palpebre dell’aurora.

 Han aktar järn såsom halm  och koppar såsom murket trä.

Dalla sua bocca partono vampe, ne scappan fuori scintille di fuoco.

 Bågskott skrämma honom ej bort,  slungstenar förvandlas för honom till strå;

Dalle sue narici esce un fumo, come da una pignatta che bolla o da una caldaia.

 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå,  han ler åt rasslet av lansar.

L’alito suo accende i carboni, e una fiamma gli erompe dalla gola.

 På sin buk bär han skarpa eggar,  spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

Nel suo collo risiede la forza, dinanzi a lui salta il terrore.

 Han gör djupet sjudande som en gryta,  likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

Compatte sono in lui le parti flosce della carne, gli stanno salde addosso, non si muovono.

 Bakom honom strålar vägen av ljus,  djupet synes bära silverhår.

Il suo cuore è duro come il sasso, duro come la macina di sotto.

 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt,  otillgänglig för fruktan skapades han.

Quando si rizza, tremano i più forti, e dalla paura son fuori di sé.

 På allt vad högt är ser han med förakt,  konung är han över alla stolta vilddjur.

Invano lo si attacca con la spada; a nulla valgon lancia, giavellotto, corazza.

Il ferro è per lui come paglia; il rame, come legno tarlato.

La figlia dell’arco non lo mette in fuga; le pietre della fionda si mutano per lui in stoppia.

Stoppia gli par la mazza e si ride del fremer della lancia.

Il suo ventre è armato di punte acute, e lascia come tracce d’erpice sul fango.

Fa bollire l’abisso come una caldaia, del mare fa come un gran vaso da profumi.

Si lascia dietro una scia di luce; l’abisso par coperto di bianca chioma.

Non v’è sulla terra chi lo domi; è stato fatto per non aver paura.

Guarda in faccia tutto ciò ch’è eccelso, è re su tutte le belve più superbe".