Job 39

Weißt du die Gebärzeit der Steinböcke? Beobachtest du das Kreißen der Hindinnen?
 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan  och stillar de unga lejonens hunger,
Zählst du die Monde, die sie erfüllen, und weißt du die Zeit ihres Gebärens?
 när de trycka sig ned i sina kulor  eller ligga på lur i snåret?
Sie krümmen sich, lassen ihre Jungen durchbrechen, entledigen sich ihrer Wehen.
 Vem är det som skaffar mat åt korpen,  när hans ungar ropar till Gud,  där de sväva omkring utan föda?
Ihre Kinder werden stark, wachsen auf im Freien; sie gehen aus und kehren nicht zu ihnen zurück.
 Vet du tiden för stengetterna att föda,  vakar du över när hindarna bör kalva?
Wer hat den Wildesel frei entsandt, und wer gelöst die Bande des Wildlings,
 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga,  ja, vet du tiden för dem att föda?
zu dessen Hause ich die Steppe gemacht, und zu seinen Wohnungen das Salzland?
 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster,  hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
Er lacht des Getümmels der Stadt, das Geschrei des Treibers hört er nicht.
 Deras ungar frodas och växa till på marken,  så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
Was er auf den Bergen erspäht, ist seine Weide, und allem Grünen spürt er nach.
 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet,  vem har lossat den skyggas band?
Wird der Wildochs dir dienen wollen, oder wird er an deiner Krippe übernachten?
 Se, hedmarken gav jag henne till hem,  och saltöknen blev hennes boning.
Wirst du den Wildochs mit seinem Seile an die Furche binden, oder wird er hinter dir her die Talgründe eggen?
 Hon ler åt larmet i staden,  hon hör ingen pådrivares rop.
Wirst du ihm trauen, weil seine Kraft groß ist, und ihm deine Arbeit überlassen?
 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete,  hon letar efter allt som är grönt.
Wirst du auf ihn dich verlassen, daß er deine Saat heimbringe, und daß er das Getreide deiner Tenne einscheuere?
 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig  och att stanna över natten invid din krubba?
Fröhlich schwingt sich der Flügel der Straußin: ist es des Storches Fittich und Gefieder?
 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm  och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
Denn sie überläßt ihre Eier der Erde und erwärmt sie auf dem Staube;
 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor,  kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
und sie vergißt, daß ein Fuß sie zerdrücken, und das Getier des Feldes sie zertreten kann.
 Överlåter du åt honom att föra hem din säd  och att hämta den tillhopa till din loge?
Sie behandelt ihre Kinder hart, als gehörten sie ihr nicht; ihre Mühe ist umsonst, es kümmert sie nicht.
 Strutshonans vingar flaxa med fröjd,  men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
Denn Gott ließ sie der Weisheit vergessen, und keinen Verstand teilte er ihr zu.
 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg  och ruvar dem ovanpå sanden.
Zur Zeit, wenn sie sich in die Höhe peitscht, lacht sie des Rosses und seines Reiters.
 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem,  att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
Gibst du dem Rosse Stärke, bekleidest du seinen Hals mit der wallenden Mähne?
 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes;  att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
Machst du es aufspringen gleich der Heuschrecke? Sein prächtiges Schnauben ist Schrecken.
 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet,  han har ej tilldelat henne förstånd.
Es scharrt in der Ebene und freut sich der Kraft, zieht aus, den Waffen entgegen.
 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng;  då ler hon åt både häst och man.
Es lacht der Furcht und erschrickt nicht, und kehrt vor dem Schwerte nicht um.
 Är det du som giver åt hästen hans styrka  och kläder hans hals med brusande man?
Auf ihm klirrt der Köcher, der blitzende Speer und Wurfspieß.
 Är det du som lär honom gräshoppans språng?  Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
Mit Ungestüm und Zorn schlürft es den Boden, und läßt sich nicht halten, wenn die Posaune ertönt.
 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft  och rusar så fram mot väpnade skaror.
Beim Schall der Posaune ruft es: Hui! und aus der Ferne wittert es die Schlacht, den Donnerruf der Heerführer und das Feldgeschrei.
 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran,  han ryggar icke tillbaka för svärd.
Schwingt sich der Habicht durch deinen Verstand empor, breitet seine Flügel aus gegen Süden?
 Omkring honom ljuder ett rassel av koger,  av ljungande spjut och lans.
Oder erhebt sich auf deinen Befehl der Adler, und baut in der Höhe sein Nest?
 Han skakas och rasar och uppslukar marken,  han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
In den Felsen wohnt und verweilt er, auf Felsenzacken und den Spitzen der Berge.
 För var basunstöt frustar han: Huj!  Ännu i fjärran vädrar han striden,  anförarnas rop och larmet av härskrin.
Von dort aus erspäht er Nahrung, in die Ferne blicken seine Augen.
 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp  och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
Und seine Jungen schlürfen Blut, und wo Erschlagene sind, da ist er. Und Jehova antwortete Hiob und sprach: Will der Tadler rechten mit dem Allmächtigen? Der da Gott zurechtweist, antworte darauf! Und Hiob antwortete Jehova und sprach: Siehe, zu gering bin ich, was soll ich dir erwidern? Ich lege meine Hand auf meinen Mund. Einmal habe ich geredet, und ich will nicht mehr antworten, und zweimal, und ich will es nicht mehr tun.
 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt  och bygger sitt näste i höjden? [ (Job 39:31)  På klippan bor han, där har han sitt tillhåll,  på klippans spets och på branta berget. ] [ (Job 39:32)  Därifrån spanar han efter sitt byte,  långt bort i fjärran skådar hans ögon. ] [ (Job 39:33)  Hans ungar frossa på blod,  och där slagna ligga, där finner man honom.                     Job, 40 Kapitlet            Herren manar Job ytterligare till          ödmjukhet, med hänvisning på sina båda         underskapelser Behemot (flodhästen) och                  Leviatan (krokodilen). ] [ (Job 39:34) Så svarade nu HERREN Job och sade: ] [ (Job 39:35)  Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare?  Svara då, du som så klagar på Gud! ] [ (Job 39:36) Job svarade HERREN och sade: ] [ (Job 39:37)  Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig?  Jag måste lägga handen på munnen. ] [ (Job 39:38)  En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer;  ja, två gånger, men jag gör det icke åter. ]