Job 41

Kan du trække Krokodillen op med Krog og binde dens Tunge med Snøre?

 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne.  Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

Kan du mon stikke et Siv i dens Snude, bore en Krog igennem dens Kæber?

 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen?  Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

Mon den vil trygle dig længe og give dig gode Ord?

 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar,  om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

Mon den vil indgå en Pagt med dig, så du får den til Træl for evigt?

 Vem mäktar rycka av honom hans pansar?  Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

Han du mon lege med den som en Fugl og tøjre den for dine Pigebørn?

 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem?  Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

Falbyder Fiskerlauget den og stykker den ud mellem Sælgerne?

 Stolta sitta på honom sköldarnas rader;  hopslutna äro de med fast försegling.

Mon du kan spække dens Hud med Kroge og med Harpuner dens Hoved?

 Tätt fogar sig den ena intill den andra,  icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

Læg dog engang din Hånd på den! Du vil huske den Kamp og gør det ej mer.

 Var och en håller ihop med den nästa,  de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

Det Håb vilde blive til Skamme, alene ved Synet lå du der.

 När han fnyser, strålar det av ljus;  hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

Ingen drister sig til at tirre den, hvem holder Stand imod den?

 Bloss fara ut ur hans gap,  eldgnistor springa fram därur.

Hvem møder den og slipper fra det hvem under hele Himlen?

 Från hans näsborrar utgår rök  såsom ur en sjudande panna på bränslet.

Jeg tier ej om dens Lemmer, hvor stærk den er, hvor smukt den er skabt.

 Hans andedräkt framgnistrar eldkol,  och lågor bryta fram ur hans gap.

Hvem har trukket dens Klædning af, trængt ind i dens dobbelte Panser?

 På hans hals har kraften sin boning,  och framför honom stapplar försagdhet.

Hvem har åbnet dens Ansigts Døre? Rundt om dens Tænder er Rædsel.

 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk,  det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

Dens Ryg er Reder af Skjolde, dens Bryst er et Segl af Sten;

 Hans hjärta är fast såsom sten,  fast såsom bottenstenen i kvarnen.

de sidder tæt ved hverandre, Luft kommer ikke ind derimellem;

 När han reser sig, bäva hjältar,  av ångest mista de all sans.

de hænger fast ved hverandre, uadskilleligt griber de ind i hverandre.

 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd,  ej heller spjut eller pil eller pansar.

Dens Nysen fremkalder strålende Lys, som Morgenrødens Øjenlåg er dens Øjne.

 Han aktar järn såsom halm  och koppar såsom murket trä.

Ud af dens Gab farer Fakler, Ildgnister spruder der frem.

 Bågskott skrämma honom ej bort,  slungstenar förvandlas för honom till strå;

Em står ud af dens Næsebor som af en ophedet, kogende Kedel.

 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå,  han ler åt rasslet av lansar.

Dens Ånde tænder som glødende Kul, Luer står ud af dens Gab.

 På sin buk bär han skarpa eggar,  spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

Styrken bor på dens Hals, og Angsten hopper foran den.

 Han gör djupet sjudande som en gryta,  likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

Tæt sidder Kødets Knuder, som støbt til Kroppen; de rokkes ikke;

 Bakom honom strålar vägen av ljus,  djupet synes bära silverhår.

fast som Sten er dens Hjerte støbt, fast som den nederste Møllesten.

 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt,  otillgänglig för fruktan skapades han.

Når den rejser sig, gyser Helte, fra Sans og Samling går de af Skræk.

 På allt vad högt är ser han med förakt,  konung är han över alla stolta vilddjur.

Angriberens Sværd holder ikke Stand, ej Kastevåben, Spyd eller Pil.

Jern regner den kun for Halm og Kobber for trøsket Træ;

Buens Søn slår den ikke på Flugt, Slyngens Sten bliver Strå for den,

Stridskøllen regnes for Rør, den ler ad det svirrende Spyd.

På Bugen er der skarpe Rande, dens Spor i Dyndet er som Tærskeslædens;

Dybet får den i Kog som en Gryde, en Salvekedel gør den af Floden;

bag den er der en lysende Sti, Dybet synes som Sølverhår.

Dens Lige findes ikke på Jord, den er skabt til ikke at frygte.

Alt, hvad højt er, ræddes for den, den er Konge over alle stolte Dyr.