Job 41

Není žádného tak smělého, kdo by jej zbudil, kdož tedy postaví se přede mnou?

 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne.  Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

Kdo mne čím předšel, abych se jemu odplacel? Cožkoli jest pode vším nebem, mé jest.

 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen?  Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

Nebudu mlčeti o údech jeho, a o síle výborného sformování jeho.

 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar,  om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

Kdo odkryl svrchek oděvu jeho? S dvojitými udidly svými kdo k němu přistoupí?

 Vem mäktar rycka av honom hans pansar?  Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

Vrata úst jeho kdo otevře? Okolo zubů jeho jest hrůza.

 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem?  Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

Šupiny jeho pevné jako štítové sevřené velmi tuze.

 Stolta sitta på honom sköldarnas rader;  hopslutna äro de med fast försegling.

Jedna druhé tak blízko jest, že ani vítr nevchází mezi ně.

 Tätt fogar sig den ena intill den andra,  icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

Jedna druhé se přídrží, a nedělí se.

 Var och en håller ihop med den nästa,  de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

Od kýchání jeho zažžehá se světlo, a oči jeho jsou jako záře svitání.

 När han fnyser, strålar det av ljus;  hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

Z úst jeho jako pochodně vycházejí, a jiskry ohnivé vyskakují.

 Bloss fara ut ur hans gap,  eldgnistor springa fram därur.

Z chřípí jeho vychází dým, jako z kotla vroucího aneb hrnce.

 Från hans näsborrar utgår rök  såsom ur en sjudande panna på bränslet.

Dýchání jeho uhlí rozpaluje, a plamen z úst jeho vychází.

 Hans andedräkt framgnistrar eldkol,  och lågor bryta fram ur hans gap.

V šíji jeho přebývá síla, a před ním utíká žalost.

 På hans hals har kraften sin boning,  och framför honom stapplar försagdhet.

Kusové masa jeho drží se spolu; celistvé jest v něm, aniž se rozdrobuje.

 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk,  det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

Srdce jeho tuhé jest jako kámen, tak tuhé, jako úlomek zpodního žernovu.

 Hans hjärta är fast såsom sten,  fast såsom bottenstenen i kvarnen.

Vyskýtání jeho bojí se nejsilnější, až se strachem i vyčišťují.

 När han reser sig, bäva hjältar,  av ångest mista de all sans.

Meč stihající jej neostojí, ani kopí, šíp neb i pancíř.

 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd,  ej heller spjut eller pil eller pansar.

Pokládá železo za plevy, ocel za dřevo shnilé.

 Han aktar järn såsom halm  och koppar såsom murket trä.

Nezahání ho střela, v stéblo obrací se jemu kamení prakové.

 Bågskott skrämma honom ej bort,  slungstenar förvandlas för honom till strå;

Za stéblo počítá střelbu, a posmívá se šermování kopím.

 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå,  han ler åt rasslet av lansar.

Pod ním ostré střepiny, stele sobě na věci špičaté jako na blátě.

 På sin buk bär han skarpa eggar,  spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

Působí, aby vřelo v hlubině jako v kotle, a kormoutilo se moře jako v moždíři.

 Han gör djupet sjudande som en gryta,  likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

Za sebou patrnou činí stezku, až sezdá, že propast má šediny.

 Bakom honom strålar vägen av ljus,  djupet synes bära silverhår.

Žádného není na zemi jemu podobného, aby tak učiněn byl bez strachu.

 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt,  otillgänglig för fruktan skapades han.

Cokoli vysokého jest, za nic pokládá, jest králem nade všemi šelmami.

 På allt vad högt är ser han med förakt,  konung är han över alla stolta vilddjur.