Job 41

Zalud je nadu u njega gojiti, na pogled njegov čovjek već pogiba.

 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne.  Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

Junaka nema da njega razdraži, tko će mu se u lice suprotstavit'?

 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen?  Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

Tko se sukobi s njim i živ ostade? Pod nebesima tog čovjeka nema!

 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar,  om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

Prešutjet neću njegove udove, ni silnu snagu, ni ljepotu stasa.

 Vem mäktar rycka av honom hans pansar?  Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

Tko mu smije razodjenut' odjeću, tko li kroz dvostruk prodrijeti mu oklop?

 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem?  Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

Tko će mu ralje rastvorit' dvokrilne kad strah vlada oko zubi njegovih?

 Stolta sitta på honom sköldarnas rader;  hopslutna äro de med fast försegling.

Hrbat mu je od ljuskavih štitova, zapečaćenih pečatom kamenim.

 Tätt fogar sig den ena intill den andra,  icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

Jedni uz druge tako se sljubiše da među njima dah ne bi prošao.

 Var och en håller ihop med den nästa,  de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

Tako su čvrsto slijepljeni zajedno: priljubljeni, razdvojit' se ne mogu.

 När han fnyser, strålar det av ljus;  hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

Kad kihne, svjetlost iz njega zapršti, poput zorinih vjeđa oči su mu.

 Bloss fara ut ur hans gap,  eldgnistor springa fram därur.

Zublje plamsaju iz njegovih ralja, iskre ognjene iz njih se prosiplju.

 Från hans näsborrar utgår rök  såsom ur en sjudande panna på bränslet.

Iz nozdrva mu sukljaju dimovi kao iz kotla što kipi na vatri.

 Hans andedräkt framgnistrar eldkol,  och lågor bryta fram ur hans gap.

Dah bi njegov zapalio ugljevlje, jer mu iz ralja plamenovi suču.

 På hans hals har kraften sin boning,  och framför honom stapplar försagdhet.

U šiji leži sva snaga njegova, a ispred njega užas se prostire.

 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk,  det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

Kad se ispravi, zastrepe valovi i prema morskoj uzmiču pučini.

 Hans hjärta är fast såsom sten,  fast såsom bottenstenen i kvarnen.

Poput pećine srce mu je tvrdo, poput mlinskoga kamena otporno.

 När han reser sig, bäva hjältar,  av ångest mista de all sans.

Pregibi tusta mesa srasli su mu, čvrsti su kao da su saliveni.

 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd,  ej heller spjut eller pil eller pansar.

Zgodi li ga mač, od njeg se odbije, tako i koplje, sulica i strijela.

 Han aktar järn såsom halm  och koppar såsom murket trä.

Poput slame je za njega željezo, mjed je k'o drvo iscrvotočeno.

 Bågskott skrämma honom ej bort,  slungstenar förvandlas för honom till strå;

On ne uzmiče od strelice s luka, stijenje iz praćke na nj k'o pljeva pada.

 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå,  han ler åt rasslet av lansar.

K'o slamčica je toljaga za njega, koplju se smije kad zazviždi nad njim.

 På sin buk bär han skarpa eggar,  spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

Crepovlje oštro ima na trbuhu i blato njime ore k'o drljačom.

 Han gör djupet sjudande som en gryta,  likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

Pod njim vrtlog sav k'o lonac uskipi, uspjeni more k'o pomast u kotlu.

 Bakom honom strålar vägen av ljus,  djupet synes bära silverhår.

Za sobom svijetlu ostavlja on brazdu, regbi, bijelo runo bezdan prekriva.

 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt,  otillgänglig för fruktan skapades han.

Ništa slično na zemlji ne postoji i niti je tko tako neustrašiv.

 På allt vad högt är ser han med förakt,  konung är han över alla stolta vilddjur.

I na najviše on s visoka gleda, kralj je svakome, i najponosnijim."