Job 41

 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne.  Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

Není žádného tak smělého, kdo by jej zbudil, kdož tedy postaví se přede mnou?

 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen?  Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

Kdo mne čím předšel, abych se jemu odplacel? Cožkoli jest pode vším nebem, mé jest.

 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar,  om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

Nebudu mlčeti o údech jeho, a o síle výborného sformování jeho.

 Vem mäktar rycka av honom hans pansar?  Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

Kdo odkryl svrchek oděvu jeho? S dvojitými udidly svými kdo k němu přistoupí?

 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem?  Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

Vrata úst jeho kdo otevře? Okolo zubů jeho jest hrůza.

 Stolta sitta på honom sköldarnas rader;  hopslutna äro de med fast försegling.

Šupiny jeho pevné jako štítové sevřené velmi tuze.

 Tätt fogar sig den ena intill den andra,  icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

Jedna druhé tak blízko jest, že ani vítr nevchází mezi ně.

 Var och en håller ihop med den nästa,  de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

Jedna druhé se přídrží, a nedělí se.

 När han fnyser, strålar det av ljus;  hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

Od kýchání jeho zažžehá se světlo, a oči jeho jsou jako záře svitání.

 Bloss fara ut ur hans gap,  eldgnistor springa fram därur.

Z úst jeho jako pochodně vycházejí, a jiskry ohnivé vyskakují.

 Från hans näsborrar utgår rök  såsom ur en sjudande panna på bränslet.

Z chřípí jeho vychází dým, jako z kotla vroucího aneb hrnce.

 Hans andedräkt framgnistrar eldkol,  och lågor bryta fram ur hans gap.

Dýchání jeho uhlí rozpaluje, a plamen z úst jeho vychází.

 På hans hals har kraften sin boning,  och framför honom stapplar försagdhet.

V šíji jeho přebývá síla, a před ním utíká žalost.

 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk,  det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

Kusové masa jeho drží se spolu; celistvé jest v něm, aniž se rozdrobuje.

 Hans hjärta är fast såsom sten,  fast såsom bottenstenen i kvarnen.

Srdce jeho tuhé jest jako kámen, tak tuhé, jako úlomek zpodního žernovu.

 När han reser sig, bäva hjältar,  av ångest mista de all sans.

Vyskýtání jeho bojí se nejsilnější, až se strachem i vyčišťují.

 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd,  ej heller spjut eller pil eller pansar.

Meč stihající jej neostojí, ani kopí, šíp neb i pancíř.

 Han aktar järn såsom halm  och koppar såsom murket trä.

Pokládá železo za plevy, ocel za dřevo shnilé.

 Bågskott skrämma honom ej bort,  slungstenar förvandlas för honom till strå;

Nezahání ho střela, v stéblo obrací se jemu kamení prakové.

 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå,  han ler åt rasslet av lansar.

Za stéblo počítá střelbu, a posmívá se šermování kopím.

 På sin buk bär han skarpa eggar,  spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

Pod ním ostré střepiny, stele sobě na věci špičaté jako na blátě.

 Han gör djupet sjudande som en gryta,  likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

Působí, aby vřelo v hlubině jako v kotle, a kormoutilo se moře jako v moždíři.

 Bakom honom strålar vägen av ljus,  djupet synes bära silverhår.

Za sebou patrnou činí stezku, až sezdá, že propast má šediny.

 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt,  otillgänglig för fruktan skapades han.

Žádného není na zemi jemu podobného, aby tak učiněn byl bez strachu.

 På allt vad högt är ser han med förakt,  konung är han över alla stolta vilddjur.

Cokoli vysokého jest, za nic pokládá, jest králem nade všemi šelmami.