Job 31

“Gözlerimle antlaşma yaptım Şehvetle bir kıza bakmamak için.

 Ett förbund slöt jag med mina ögon:  aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.

Çünkü insanın yukarıdan, Tanrı’dan payı nedir, Yücelerden, Her Şeye Gücü Yeten’den mirası ne?

 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden,  vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?

Kötüler için felaket, Haksızlık yapanlar için bela değil mi?

 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga,  och olycka drabbar ogärningsmän.

Yürüdüğüm yolları görmüyor mu, Attığım her adımı saymıyor mu?

 Ser icke han mina vägar,  räknar han ej alla mina steg?

“Eğer yalan yolunda yürüdümse, Ayağım hileye seğirttiyse,

 Har jag väl umgåtts med lögn,  och har min fot varit snar till svek?

–Tanrı beni doğru teraziyle tartsın, Kusursuz olduğumu görsün–

 Nej, må jag vägas på en riktig våg,  så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

Adımım yoldan saptıysa, Yüreğim gözümü izlediyse, Ellerim pisliğe bulaştıysa,

 Hava mina steg vikit av ifrån vägen,  har mitt hjärta följt efter mina ögon,  eller låder vid min händer en fläck?

Ektiğimi başkaları yesin, Ekinlerim kökünden sökülsün.

 Då må en annan äta var jag har sått,  och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

“Eğer gönlümü bir kadına kaptırdıysam, Komşumun kapısında pusuya yattıysam,

 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna,  så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?

Karım başkasının buğdayını öğütsün, Onunla başka erkekler yatsın.

 Då må min hustru mala mjöl åt en annan,  och främmande män må då famntaga henne.

Çünkü bu utanç verici, Yargılanması gereken bir suç olurdu.

 Ja, sådant hade varit en skändlighet,  en straffbar missgärning hade det varit,

Yıkım diyarına dek yakan bir ateştir o, Bütün ürünümü kökünden kavururdu.

 en eld som skulle förtära intill avgrunden  och förhärja till roten all min gröda.

“Benimle ters düştüklerinde Kölemin ve hizmetçimin hakkını yemişsem,

 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt,  när de hade någon tvist med mig?

Tanrı yargıladığında ne yaparım? Hesap sorduğunda ne yanıt veririm?

 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp,  och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?

Beni ana karnında yaratan onu da yaratmadı mı? Rahimde bize biçim veren O değil mi?

 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet,  han, densamme, har berett dem i modersskötet.

“Eğer yoksulların dileğini geri çevirdimse, Dul kadının umudunu kırdımsa,

 Har jag vägrat de arma vad de begärde  eller låtit änkans ögon försmäkta?

Ekmeğimi yalnız yedim, Öksüzle paylaşmadımsa,

 Har jag ätit mitt brödstycke allena,  utan att den faderlöse och har fått äta därav?

Gençliğimden beri öksüzü baba gibi büyütmedimse, Doğduğumdan beri dul kadına yol göstermedimse,

 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader,  och från min moders liv var jag änkors ledare.

Giysisi olmadığı için can çekişen birini Ya da örtüsü olmayan bir yoksulu gördüm de,

 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder,  se en fattig ej äga något att skyla sig med?

Koyunlarımın yünüyle ısıtmadıysam, O da içinden beni kutsamadıysa,

 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig,  och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

Mahkemede sözümün geçtiğini bilerek Öksüze el kaldırdımsa,

 Har jag lyft min hand mot den faderlöse,  därför att jag såg mig hava medhåll i porten?

Kolum omuzumdan düşsün, Kol kemiğim kırılsın.

 Då må min axel lossna från sitt fäste  och min arm brytas av ifrån sin led.

Çünkü Tanrı’dan gelecek beladan korkarım, O’nun görkeminden ötürü böyle bir şey yapamam.

 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud  och skulle stå maktlös inför hans majestät.

“Eğer umudumu altına bağladımsa, Saf altına, ‘Güvencim sensin’ dedimse,

 Har jag satt mitt hopp till guldet  och kallat guldklimpen min förtröstan?

Servetim çok, Varlığımı bileğimle kazandım diye sevindimse,

 Var det min glädje att min rikedom blev så stor,  och att min hand förvärvade så mycket?

Işıldayan güneşe, Parıldayarak hareket eden aya bakıp da,

 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken,  och månen, huru härligt den gick fram,

İçimden ayartıldımsa, Elim onlara taptığımı gösteren bir öpücük yolladıysa,

 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig,  så att jag med handkyss gav dem min hyllning?

Bu da yargılanacak bir suç olurdu, Çünkü yücelerdeki Tanrı’yı yadsımış olurdum.

 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning;  därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

“Eğer düşmanımın yıkımına sevindim, Başına kötülük geldi diye keyiflendimse,

 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd  och fröjdats, när olycka träffade honom?

–Kimsenin canına lanet ederek Ağzımın günah işlemesine izin vermedim–

 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så,  ej att med förbannelse begära hans liv.

Evimdeki insanlar, ‘Eyüp’ün verdiği etle Karnını doyurmayan var mı?’ diye sormadıysa,

 Och kan mitt husfolk icke bevittna  att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?

–Hiçbir yabancı geceyi sokakta geçirmezdi, Çünkü kapım her zaman yolculara açıktı–

 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan,  mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

Kalabalıktan çok korktuğum, Boyların aşağılamasından yıldığım, Susup dışarı çıkmadığım için Suçumu bağrımda gizleyip Adem gibi isyanımı örttümse,

 Har jag på människovis skylt mina överträdelser  och gömt min missgärning i min barm,

Kalabalıktan çok korktuğum, Boyların aşağılamasından yıldığım, Susup dışarı çıkmadığım için Suçumu bağrımda gizleyip Adem gibi isyanımı örttümse,

 av fruktan för den stora hopen  och av rädsla för stamfränders förakt,  så att jag teg och ej gick utom min dörr?

-“Keşke beni dinleyen biri olsa! İşte savunmamı imzalıyorum, Her Şeye Gücü Yeten bana yanıt versin! Hasmımın yazdığı tomar elimde olsa,

 Ack att någon funnes, som ville höra mig!  Jag har sagt mitt ord.  Den Allsmäktige må nu svara mig;  ack att jag finge min vederparts motskrift!

Kuşkusuz onu omuzumda taşır, Taç gibi başıma koyardım.

 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra,  såsom en krona skulle jag fästa den på mig.

Attığım her adımı ona bildirir, Kendisine bir önder gibi yaklaşırdım.–

 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg,  lik en furste skulle jag då träda inför honom.

“Toprağım bana feryat ediyorsa, Sabanın açtığı yarıklar bir ağızdan ağlıyorsa,

 Har min mark höjt rop över mig,  och hava dess fåror gråtit med varandra?

Ürününü para ödemeden yedimse Ya da üzerinde oturanların kalbini kırdımsa,

 Har jag förtärt dess gröda obetald  eller utpinat dess brukares liv?

Orada buğday yerine diken, Arpa yerine delice bitsin.” Eyüp’ün konuşması sona erdi.

 Då må törne växa upp för vete,  och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.