Job 30

“Ama şimdi, yaşı benden küçük olanlar Benimle alay etmekte, Oysa babalarını sürümün köpeklerinin Yanına koymaya tenezzül etmezdim.

 Och nu le de åt mig,  människor som äro yngre till åren än jag,  män vilkas fäder jag aktade ringa,  ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Çünkü güçleri tükenmişti, Bileklerinin gücü ne işime yarardı?

 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp,  dessa människor som sakna all manlig kraft?

Yoksulluktan, açlıktan bitkindiler, Akşam çölde, ıssız çorak yerlerde kök kemiriyorlardı.

 Utmärglade äro de ju av brist och svält;  de gnaga sin föda av torra öknen,  som redan i förväg är öde och ödslig.

Çalılıklarda karapazı topluyor, Retem kökü yiyorlardı.

 Saltörter plocka de där bland snåren,  och ginströtter är vad de hava till mat.

Toplumdan kovuluyorlardı, İnsanlar hırsızmışlar gibi onlara bağırıyordu.

 Ur människors samkväm drives de ut,  man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Korkunç vadilerde, yerdeki deliklerde, Kaya kovuklarında yaşıyorlardı.

 I gruvliga klyftor måste de bo,  i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Çalıların arasında anırır, Çalı altında birbirine sokulurlardı.

 Bland snåren häva de upp sitt tjut,  under nässlor ligga de skockade,

Aptalların, adı sanı belirsiz insanların çocuklarıydılar, Ülkeden kovulmuşlardı.

 en avföda av dårar och ärelöst folk,  utjagade ur landet med hugg och slag.

“Şimdiyse destan oldum dillerine, Ağızlarına doladılar beni.

 Och för sådana har jag nu blivit en visa,  de hava mig till ämne för sitt tal;

Benden tiksiniyor, uzak duruyorlar, Yüzüme tükürmekten çekinmiyorlar.

 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,  de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Tanrı ipimi çözüp beni alçalttığı için Dizginsiz davranmaya başladılar bana.

 Nej, mig till plåga, lossa de alla band,  alla tyglar kasta de av inför mig.

Sağımdaki ayak takımı üzerime yürüyor, Ayaklarımı kaydırıyor, Bana karşı rampalar kuruyorlar.

 Invid min högra sida upphäver sig ynglet;  mina fötter vilja de stöta undan.  De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Yolumu kesiyor, Kimseden yardım görmeden Beni yok etmeye çalışıyorlar.

 Stigen framför mig hava de rivit upp.  De göra sitt bästa till att fördärva mig,  de som dock själva äro hjälplösa.

Koca bir gedikten girer gibi ilerliyor, Yıkıntılar arasından üzerime yuvarlanıyorlar.

 Såsom genom en bred rämna bryta de in;  de vältra sig fram under murarnas brak.

Dehşet çöktü üzerime, Onurum rüzgara kapılmış gibi uçtu, Mutluluğum bulut gibi geçip gitti.

 Förskräckelser välvas ned över mig.  Såsom en storm bortrycka de min ära,  och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

“Şimdi tükeniyorum, Acı günler beni ele geçirdi.

 Och nu utgjuter sig min själ inom mig,  eländesdagar hålla mig fast.

Geceleri kemiklerim sızlıyor, Beni kemiren acılar hiç durmuyor.

 Natten bortfräter benen i min kropp,  och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

Tanrı’nın şiddeti Üzerimdeki giysiye dönüştü, Gömleğimin yakası gibi beni sıkıyor.

 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt,  såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Beni çamura fırlattı, Toza, küle döndüm.

 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt,  och själv är jag nu lik stoft och aska.

“Sana yakarıyorum, ama yanıt vermiyorsun, Ayağa kalktığımda gözünü bana dikiyorsun.

 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;  jag står här, men de bespejar mig allenast.

Bana acımasız davranıyor, Bileğinin gücüyle beni eziyorsun.

 Du förvandlas för mig till en grym fiende,  med din starka hand ansätter du mig.

Beni kaldırıp rüzgara bindiriyorsun, Fırtınanın içinde darma duman ediyorsun.

 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,  och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Biliyorum, beni ölüme, Bütün canlıların toplanacağı yere götüreceksin.

 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden,  till den boning dit allt levande församlas.

“Kuşkusuz düşenin dostu olmaz, Felakete uğrayıp yardım istediğinde.

 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen,  ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Sıkıntıya düşenler için ağlamaz mıydım? Yoksullar için üzülmez miydim?

 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar,  och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Ama ben iyilik beklerken kötülük geldi, Işık umarken karanlık geldi.

 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom;  jag hoppades på ljus, men mörker kom.

İçim kaynıyor, rahatım yok, Önümde acı günler var.

 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro,  eländesdagar hava ju mött mig.

Yaslı yaslı dolaşıyorum, güneş yok, Topluluk içinde kalkıp feryat ediyorum.

 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen;  mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Çakallarla kardeş, Baykuşlarla arkadaş oldum.

 En broder har jag blivit till schakalerna,  och en frände är jag vorden till strutsarna.

Derim karardı, soyuluyor, Kemiklerim ateşten yanıyor.

 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött,  benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Lirimin sesi yas feryadına, Neyimin sesi ağlayanların sesine döndü.

 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt,  mina pipors klang i högljudd gråt.