Job 31

En pakt hadde jeg gjort med mine øine, at jeg ikke skulde se på en jomfru.

 Ett förbund slöt jag med mina ögon:  aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.

Hvad lodd vilde jeg ellers få av Gud i himmelen, eller hvad arv av den Allmektige i det høie?

 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden,  vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?

Rammer ikke fordervelse den urettferdige, og ulykke dem som gjør det onde?

 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga,  och olycka drabbar ogärningsmän.

Ser ikke han mine veier, og teller han ikke alle mine skritt?

 Ser icke han mina vägar,  räknar han ej alla mina steg?

Dersom jeg har faret frem med falskhet, og min fot har hastet til svik

 Har jag väl umgåtts med lögn,  och har min fot varit snar till svek?

- la Gud veie mig på rettferds vektskål, og han skal se at jeg er uten skyld -

 Nej, må jag vägas på en riktig våg,  så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

dersom mine skritt har bøid av fra veien, og mitt hjerte har fulgt mine øine, og dersom der er nogen flekk på mine hender,

 Hava mina steg vikit av ifrån vägen,  har mitt hjärta följt efter mina ögon,  eller låder vid min händer en fläck?

gid da en annen må ete det jeg har sådd, og gid det jeg har plantet, må rykkes op med rot!

 Då må en annan äta var jag har sått,  och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

Dersom mitt hjerte har latt sig dåre for en kvinnes skyld, og jeg har luret ved min næstes dør,

 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna,  så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?

gid da min hustru må male korn for en annen, og andre menn bøie sig over henne!

 Då må min hustru mala mjöl åt en annan,  och främmande män må då famntaga henne.

For slikt er en skjenselsdåd, det er en misgjerning, hjemfalt til dom;

 Ja, sådant hade varit en skändlighet,  en straffbar missgärning hade det varit,

det er en ild som fortærer like til avgrunnen; alt mitt gods skulde den gjøre ende på.

 en eld som skulle förtära intill avgrunden  och förhärja till roten all min gröda.

Har jeg krenket min træls og min trælkvinnes rett, når de hadde nogen trette med mig?

 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt,  när de hade någon tvist med mig?

Hvad skulde jeg da gjøre om Gud stod op, og hvad skulde jeg svare ham om han gransket saken?

 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp,  och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?

Har ikke han som skapte mig i mors liv, skapt også dem, og har ikke en og den samme dannet oss i mors liv?

 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet,  han, densamme, har berett dem i modersskötet.

Har jeg nektet fattigfolk det de ønsket, og latt enkens øine tæres bort?

 Har jag vägrat de arma vad de begärde  eller låtit änkans ögon försmäkta?

Har jeg ett mitt brød alene, så den farløse ikke fikk ete av det?

 Har jag ätit mitt brödstycke allena,  utan att den faderlöse och har fått äta därav?

Nei, fra min ungdom av vokste han op hos mig som hos en far, og fra min mors liv av førte jeg henne ved hånden.

 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader,  och från min moders liv var jag änkors ledare.

Har jeg kunnet se en ulykkelig uten klær eller en fattig uten et plagg å ha på sig?

 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder,  se en fattig ej äga något att skyla sig med?

Måtte ikke hans lender velsigne mig, fordi han fikk varme sig med ull av mine får?

 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig,  och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

Har jeg løftet min hånd mot den farløse, fordi jeg var viss på å få medhold i retten?

 Har jag lyft min hand mot den faderlöse,  därför att jag såg mig hava medhåll i porten?

Gid da min skulder må falle fra sitt ledd, og min arm bli brutt løs fra sin skål!

 Då må min axel lossna från sitt fäste  och min arm brytas av ifrån sin led.

For Guds straff fylte mig med redsel, og mot hans velde maktet jeg intet.

 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud  och skulle stå maktlös inför hans majestät.

Har jeg satt mitt håp til gullet og sagt til gullklumpen: Du er min tillit?

 Har jag satt mitt hopp till guldet  och kallat guldklimpen min förtröstan?

Har jeg gledet mig fordi min rikdom blev stor, og fordi min hånd vant mig meget gods?

 Var det min glädje att min rikedom blev så stor,  och att min hand förvärvade så mycket?

Når jeg så sollyset, hvorledes det strålte, og månen, hvor herlig den skred frem,

 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken,  och månen, huru härligt den gick fram,

blev da mitt hjerte dåret i lønndom, så jeg sendte dem håndkyss?

 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig,  så att jag med handkyss gav dem min hyllning?

Nei, også det vilde være en misgjerning, hjemfalt til dom; for da hadde jeg fornektet Gud i det høie.

 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning;  därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

Har jeg gledet mig ved min fiendes uferd og jublet når ulykken rammet ham?

 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd  och fröjdats, när olycka träffade honom?

Nei, jeg tillot ikke min munn å synde ved å forbanne ham og ønske ham døden.

 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så,  ej att med förbannelse begära hans liv.

Må ikke mine husfolk vidne at enhver fikk mette sig ved mitt bord?

 Och kan mitt husfolk icke bevittna  att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?

Aldri måtte en fremmed ligge utenfor mitt hus om natten; jeg åpnet mine dører for den veifarende.

 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan,  mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

Har jeg, som mennesker pleier, skjult mine synder og dulgt min misgjerning i min barm,

 Har jag på människovis skylt mina överträdelser  och gömt min missgärning i min barm,

fordi jeg fryktet den store mengde og var redd for de fornemme slekters forakt, så jeg tidde stille og ikke gikk ut av min dør?

 av fruktan för den stora hopen  och av rädsla för stamfränders förakt,  så att jag teg och ej gick utom min dörr?

Å, om jeg hadde nogen som vilde høre på mig! Se, her er min underskrift, la den Allmektige svare mig! Å, om jeg hadde det skrift min motpart har satt op!

 Ack att någon funnes, som ville höra mig!  Jag har sagt mitt ord.  Den Allsmäktige må nu svara mig;  ack att jag finge min vederparts motskrift!

Sannelig, jeg skulde ta det på min skulder, jeg skulde feste det til mitt hode som en krone;

 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra,  såsom en krona skulle jag fästa den på mig.

jeg skulde gjøre ham regnskap for alle mine skritt, som en fyrste skulde jeg møte ham.

 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg,  lik en furste skulle jag då träda inför honom.

Dersom min aker skriker over mig, og alle dens furer gråter,

 Har min mark höjt rop över mig,  och hava dess fåror gråtit med varandra?

dersom jeg har fortæret dens grøde uten betaling og utslukket dens eiers liv,

 Har jag förtärt dess gröda obetald  eller utpinat dess brukares liv?

gid det da må vokse torner på min aker istedenfor hvete og ugress istedenfor bygg! Her ender Jobs ord.

 Då må törne växa upp för vete,  och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.