Job 32

De tre menn svarte ikke Job mere, fordi han var rettferdig i sine egne øine.
De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
Da optendtes Elihus vrede - han stammet fra Bus og var sønn av Barak'el, av Rams ætt. Mot Job optendtes hans vrede, fordi han holdt sig selv for å være rettferdig for Gud,
Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
og mot hans tre venner optendtes hans vrede, fordi de ikke fant noget svar og allikevel dømte Job skyldig.
och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
Elihu hadde ventet med å tale til Job, fordi de andre var eldre av år enn han.
Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
Da nu Elihu så at det ikke var noget svar i de tre menns munn, da optendtes hans vrede.
Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
Så tok da Elihu, sønn av Barak'el, busitten, til orde og sa: Jeg er ung av år, og I er gråhårede; derfor holdt jeg mig tilbake og torde ikke uttale for eder hvad jeg vet.
Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade;  Ung till åren är jag,  I däremot ären gamla.  Därför höll jag mig tillbaka och var försagd  och lade ej fram för eder min mening.
Jeg tenkte: La alderen tale og de mange år forkynne visdom!
 Jag tänkte: »Må åldern tala,  och må årens mängd förkunna visdom.»
Dog, det er menneskets ånd og den Allmektiges åndepust som gjør forstandig.
 Dock, på anden i människorna kommer det an,  den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
De gamle er ikke alltid vise, ikke alltid forstår oldinger hvad rett er.
 Icke de åldriga äro alltid visast,  icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
Derfor sier jeg: Hør nu på mig! Også jeg vil uttale hvad jeg vet.
 Därför säger jag nu: Hör mig;  jag vill lägga fram min mening, också jag.
Jeg ventet på eders ord, jeg lyttet efter forstandig tale fra eder, mens I grundet på hvad I skulde si.
 Se, jag väntade på vad I skullen tala,  jag lyssnade efter förstånd ifrån eder,  efter skäl som I skullen draga fram.
Jeg gav akt på eder; men det var ingen av eder som gjendrev Job, ingen som svarte på hans ord.
 Ja, noga aktade jag på eder.  Men se, ingen fanns, som vederlade Job,  ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
Si ikke: Vi har funnet visdom hos ham; bare Gud kan få bukt med ham, ikke noget menneske!
 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet;  Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
Han har jo ikke rettet sin tale mot mig, og med eders ord vil jeg ikke svare ham.
 Skäl mot min mening har han icke lagt fram,  ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
De er forferdet og svarer ikke mere; ordene er blitt borte for dem.
 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer,  målet i munnen hava de mist.
Skal jeg vente, fordi de ikke taler, fordi de står der og ikke svarer mere?
 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga,  då de stå där och ej mer hava något svar!
Også jeg vil nu svare for min del; også jeg vil uttale hvad jeg vet.
 Nej, också jag vill svara i min ordning,  jag vill lägga fram min mening, också jag.
For jeg er full av ord; ånden i mitt indre driver mig.
 Ty, fullt upp har jag av skäl,  anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
Mitt indre er som innestengt vin; som nyfylte skinnsekker vil det revne.
 Ja, mitt inre är såsom instängt vin,  likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
Jeg vil tale, så jeg kan få luft; jeg vil åpne mine leber og svare.
 Så vill jag då tala och skaffa mig luft,  jag vill upplåta mina läppar och svara.
Jeg vil ikke ta parti for nogen, og jeg vil ikke smigre for noget menneske;
 Jag får ej hava anseende till personen,  och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
for jeg forstår ikke å smigre; ellers kunde min skaper lett rykke mig bort.
 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord;  huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!