Job 31

Jeg sluttede en Pagt med mit Øje om ikke at se på en Jomfru;

 Ett förbund slöt jag med mina ögon:  aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.

hvad var ellers min Lod fra Gud hist oppe, den Arv, den Almægtige gav fra det høje?

 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden,  vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?

Har ikke den lovløse Vanheld i Vente, Udådsmændene Modgang?

 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga,  och olycka drabbar ogärningsmän.

Ser han ej mine Veje og tæller alle mine Skridt?

 Ser icke han mina vägar,  räknar han ej alla mina steg?

Har jeg holdt til med Løgn, og hasted min Fod til Svig

 Har jag väl umgåtts med lögn,  och har min fot varit snar till svek?

på Rettens Vægtskål veje han mig, så Gud kan kende min Uskyld

 Nej, må jag vägas på en riktig våg,  så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

er mit Skridt bøjet af fra Vejen, og har mit Hjerte fulgt mine Øjne, hang noget ved mine Hænder,

 Hava mina steg vikit av ifrån vägen,  har mitt hjärta följt efter mina ögon,  eller låder vid min händer en fläck?

da gid jeg må så og en anden fortære, og hvad jeg planted, oprykkes med Rode!

 Då må en annan äta var jag har sått,  och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

Blev jeg en Dåre på Grund at en Kvinde, og har jeg luret ved Næstens Dør,

 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna,  så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?

så dreje min Hustru Kværn for en anden, og andre bøje sig over hende!

 Då må min hustru mala mjöl åt en annan,  och främmande män må då famntaga henne.

Thi sligt var Skændselsdåd, Brøde, der drages for Retten,

 Ja, sådant hade varit en skändlighet,  en straffbar missgärning hade det varit,

ja, Ild, der æder til Afgrunden og sætter hele min Høst i Brand!

 en eld som skulle förtära intill avgrunden  och förhärja till roten all min gröda.

Har jeg ringeagtet min Træls og min Trælkvindes Ret, når de trættede med mig,

 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt,  när de hade någon tvist med mig?

hvad skulde jeg da gøre, når Gud stod op, hvad skulde jeg svare, når han så efter?

 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp,  och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?

Har ikke min Skaber skabt ham i Moders Skød, har en og samme ej dannet os begge i Moders Liv?

 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet,  han, densamme, har berett dem i modersskötet.

Har jeg afslået ringes Ønske, ladet Enkens Øjne vansmægte,

 Har jag vägrat de arma vad de begärde  eller låtit änkans ögon försmäkta?

var jeg ene om at spise mit Brød, har den faderløse ej spist deraf

 Har jag ätit mitt brödstycke allena,  utan att den faderlöse och har fått äta därav?

nej, fra Barnsben fostred jeg ham som en Fader, jeg ledede hende fra min Moders Skød.

 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader,  och från min moders liv var jag änkors ledare.

Har jeg set en Stakkel blottet for Klæder, en fattig savne et Tæppe

 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder,  se en fattig ej äga något att skyla sig med?

visselig nej, hans Hofter velsigned mig, når han varmed sig i Uld af mine Lam.

 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig,  och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

Har jeg løftet min Bånd mod en faderløs, fordi jeg var vis på Medhold i Retten,

 Har jag lyft min hand mot den faderlöse,  därför att jag såg mig hava medhåll i porten?

så falde min Skulder fra Nakken, så rykkes min Arm af Led!

 Då må min axel lossna från sitt fäste  och min arm brytas av ifrån sin led.

Thi Guds Rædsel var kommet over mig, og når han rejste sig, magted jeg intet!

 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud  och skulle stå maktlös inför hans majestät.

Har jeg slået min Lid til Guld, kaldt det rene Guld min Fortrøstning,

 Har jag satt mitt hopp till guldet  och kallat guldklimpen min förtröstan?

var det min Glæde, at Rigdommen voksed, og at min Hånd fik sanket så meget,

 Var det min glädje att min rikedom blev så stor,  och att min hand förvärvade så mycket?

så jeg, hvorledes Sollyset stråled, eller den herligt skridende Måne,

 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken,  och månen, huru härligt den gick fram,

og lod mit Hjerte sig dåre i Løn, så jeg hylded dem med Kys på min Hånd

 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig,  så att jag med handkyss gav dem min hyllning?

også det var Brøde, der drages for Retten, thi da fornægted jeg Gud hist oppe.

 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning;  därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

Var min Avindsmands Fald min Glæd jubled jeg, når han ramtes af Vanheld

 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd  och fröjdats, när olycka träffade honom?

nej, jeg tillod ikke min Gane at synde, så jeg bandende kræved hans Sjæl.

 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så,  ej att med förbannelse begära hans liv.

Har min Husfælle ej måttet sige: "Hvem mættedes ej af Kød fra hans Bord"

 Och kan mitt husfolk icke bevittna  att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?

nej, den fremmede lå ej ude om Natten, jeg åbned min Dør for Vandringsmænd.

 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan,  mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

Har jeg skjult mine Synder, som Mennesker gør, så jeg dulgte min Brøde i Brystet

 Har jag på människovis skylt mina överträdelser  och gömt min missgärning i min barm,

af Frygt for den store Hob, af Angst for Stamfrænders Ringeagt, så jeg blev inden Døre i Stilhed!

 av fruktan för den stora hopen  och av rädsla för stamfränders förakt,  så att jag teg och ej gick utom min dörr?

Ak, var der dog en, der hørte på mig! Her er mit Bomærke - lad den Almægtige svare! Havde jeg blot min Modparts Indlæg!

 Ack att någon funnes, som ville höra mig!  Jag har sagt mitt ord.  Den Allsmäktige må nu svara mig;  ack att jag finge min vederparts motskrift!

Sandelig, tog jeg det på min Skulder, kransed mit Hoved dermed som en Krone,

 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra,  såsom en krona skulle jag fästa den på mig.

svared ham for hvert eneste Skridt og mødte ham som en Fyrste.

 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg,  lik en furste skulle jag då träda inför honom.

Har min Mark måttet skrige over mig og alle Furerne græde,

 Har min mark höjt rop över mig,  och hava dess fåror gråtit med varandra?

har jeg tæret dens Kraft uden Vederlag, udslukt dens Ejeres Liv,

 Har jag förtärt dess gröda obetald  eller utpinat dess brukares liv?

så gro der Tjørn for Hvede og Ukrudt i Stedet for Byg! Her ender Jobs Ord.

 Då må törne växa upp för vete,  och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.