Job 15

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Tedy odpovídaje Elifaz Temanský, řekl:

 Skall en vis man tala så i vädret  och fylla upp sitt bröst med östanvind?

Zdali moudrý vynášeti má umění povětrné, aneb naplňovati východním větrem břicho své,

 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal,  med ord som ingenting bevisa?

Hádaje se slovy neprospěšnými, aneb řečmi neužitečnými?

 Än mer, du gör gudsfruktan om intet  och kommer med klagolåt inför Gud.

Anobrž vyprazdňuješ i bázeň Boží, a modliteb k Bohu činiti se zbraňuješ.

 Ty din ondska lägger dig orden i munnen,  och ditt behag står till illfundigt tal.

Osvědčujíť zajisté nepravost tvou ústa tvá, ač jsi koli sobě zvolil jazyk chytrých.

 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig,  dina egna läppar vittna emot dig.

Potupují tě ústa tvá, a ne já, a rtové tvoji svědčí proti tobě.

 Var du den första människa som föddes,  och fick du liv, förrän höjderna funnos?

Zdaliž ty nejprv z lidí zplozen jsi, aneb prvé než pahrbkové sformován?

 Blev du åhörare i Guds hemliga råd  och fick så visheten i ditt våld?

Zdaliž jsi tajemství Boží slyšel, že u sebe zavíráš moudrost?

 Vad vet du då, som vi icke veta?  Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

Co víš, čehož bychom nevěděli? Čemu rozumíš, aby toho při nás nebylo?

 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss,  ja, en som övergår din fader i ålder.

I šedivýť i stařec mezi námi jest, ano i starší věkem než otec tvůj.

 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda,  och det ord som i saktmod talas med dig?

Zdali malá jsou tobě potěšování Boha silného, čili něco je zastěňuje tobě?

 Vart föres du hän av ditt sinne,  och varför välva dina ögon så,

Tak-liž tě jalo srdce tvé, a tak-liž blíkají oči tvé,

 i det du vänder ditt raseri mot Gud  och öser ut ord ur din mun?

Že smíš odpovídati Bohu silnému tak pyšně, a vypouštěti z úst svých ty řeči?

 Vad är en människa, att hon skulle vara ren?  Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

Nebo což jest člověk, aby se mohl očistiti, aneb spravedliv býti narozený z ženy?

 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig,  och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

An při svatých jeho není dokonalosti, a nebesa nejsou čistá před očima jeho,

 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad,  den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

Nadto ohavný a neužitečný člověk, kterýž pije nepravost jako vodu.

 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig;  det som jag har skådat vill jag förtälja,

Já oznámím tobě, poslyš mne; to zajisté, což jsem viděl, vypravovati budu,

 vad visa män hava gjort kunnigt,  lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

Což moudří vynesli a nezatajili, slýchavše od předků svých.

 ifrån dem som allena fingo landet till gåva,  och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

Jimž samým dána byla země, aniž přejíti mohl cizí prostředkem jejich.

 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar,  under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

Po všecky své dny bezbožný sám se bolestí trápí, po všecka, pravím léta, skrytá před ukrutníkem.

 Skräckröster ljuda i hans öron;  när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

Zvuk strachu jest v uších jeho, že i v čas pokoje zhoubce připadne na něj.

 Han har intet hopp om räddning ur mörkret,  ty svärdet lurar på honom.

Nevěří, by se měl navrátiti z temností, ustavičně očekávaje na sebe meče.

 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det?  Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

Bývá i tulákem, chleba hledaje, kde by byl, cítě, že pro něj nastrojen jest den temností.

 Ångest och trångmål förskräcka honom,  han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

Děsí jej nátisk a ssoužení, kteréž se silí proti němu, jako král s vojskem sšikovaným.

 Ty mot Gud räckte han ut sin hand,  och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

Nebo vztáhl proti Bohu silnému ruku svou, a proti Všemohoucímu postavil se.

 han stormade mot honom med trotsig hals,  med sina sköldars ryggar i sluten hop;

Útok učinil na něj, na šíji jeho s množstvím zdvižených štítů svých.

 han höljde sitt ansikte med fetma  och samlade hull på sin länd;

Nebo přiodíl tvář svou tukem svým, tak že se mu nadělalo faldů na slabinách.

 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring,  i hus som ej fingo bebos,  ty till stenhopar voro de bestämda.

A bydlil v městech zkažených, a v domích, v nichž žádný nebydlil, kteráž v hromady rumu obrácena byla.

 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej,  hans skördar luta ej tunga mot jorden.

Avšak nezbohatneť, aniž stane moc jeho, aniž se rozšíří na zemi dokonalost takových.

 Han kan icke undslippa mörkret;  hans telningar skola förtorka av hetta,  och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

Nevyjde z temností, mladistvou ratolest jeho usuší plamen, a tak zahyne od ducha úst svých.

 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är,  ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

Ale nevěří, že v marnosti jest ten, jenž bloudí, a že marnost bude směna jeho.

 I förtid skall hans mått varda fyllt,  och hans krona skall ej grönska mer.

Před časem svým vyťat bude, a ratolest jeho nebude se zelenati.

 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor,  lik ett olivträd som fäller sina blommor.

Zmaří, jako vinný kmen nezralý hrozen svůj, a svrže květ svůj jako oliva.

 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt,  såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

Nebo shromáždění pokrytce spustne, a oheň spálí stany oslepených dary.

 Man går havande med olycka och föder fördärv;  den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

Kteřížto když počali ssužování, a porodili nepravost, hned břicho jejich strojí jinou lest.