Job 14

 Människan, av kvinna född,  lever en liten tid och mättas av oro;

Člověk narozený z ženy jest krátkého věku a plný lopotování.

 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort,  hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Jako květ vychází a podťat bývá, a utíká jako stín, a netrvá.

 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon,  ja, du drager mig till doms inför dig.

A však i na takového otvíráš oko své, a mne uvodíš k soudu s sebou.

 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren!  Sådant kan ju aldrig ske.

Kdo toho dokáže, aby čistý z nečistého pošel? Ani jeden.

 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda,  hennes månaders antal fastställt av dig,  har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Poněvadž vyměřeni jsou dnové jeho, počet měsíců jeho u tebe, a cíles jemu položil, kterýchž by nepřekračoval:

 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro,  låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Odvrať se od něho, ať oddechne sobě, a zatím aby přečekal jako nájemník den svůj.

 För ett träd finnes ju kvar något hopp;  hugges det än ned, kan det åter skjuta skott,  och telningar behöva ej fattas därpå.

O stromu zajisté jest naděje, by i podťat byl, že se zase zotaví, a výstřelek jeho nevyhyne,

 Om än dess rot tynar hän i jorden  och dess stubbe dör bort i mullen,

By se pak i sstaral v zemi kořen jeho, a v prachu již jako umřel peň jeho:

 så kan det grönska upp genom vattnets ångor  och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

Avšak jakž počije vláhy, zase se pučí, a zahustí jako keř.

 Men om en man dör, så ligger han där slagen;  om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Ale člověk umírá, mdlobou přemožen jsa, a když vypustí duši člověk, kam se poděl?

 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö,  och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Jakož ucházejí vody z jezera, a řeka opadá a vysychá:

 så ligger mannen där och står ej mer upp,  han vaknar icke åter, så länge himmelen varar;  aldrig väckes han upp ur sin sömn.

Tak člověk, když lehne, nevstává zase dotud, dokudž nebes stává. Nebývajíť vzbuzeni lidé, aniž se probuzují ze sna svého.

 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket,  fördölja mig, till dess din vrede hade upphört,  staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

Ó kdybys mne v hrobě schoval, a skryl mne, dokudž by nebyl odvrácen hněv tvůj, ulože mi cíl, abys se rozpomenul na mne.

 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död!  Då skulle jag hålla min stridstid ut,  ända till dess att min avlösning komme.

Když umře člověk, zdaliž zase ožive? Po všecky tedy dny vyměřeného času svého očekávati budu, až přijde proměna při mně.

 Du skulle då ropa på mig,  och jag skulle svara dig;  efter dina händers verk skulle du längta;

Zavoláš, a já se ohlásím tobě, díla rukou svých budeš žádostiv,

 ja, du skulle då räkna mina steg,  du skulle ej akta på min synd.

Ačkoli nyní kroky mé počítáš, aniž shovíváš hříchům mým,

 I en förseglad pung låge då min överträdelse,  och du överskylde min missgärning.

Ale zapečetěné maje jako v pytlíku přestoupení mé, ještě přikládáš k nepravosti mé.

 Men såsom själva berget faller och förvittrar,  och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

Jistě že jako hora padnuc, rozdrobuje se, a skála odsedá z místa svého,

 såsom stenar nötas sönder genom vattnet,  och såsom mullen sköljes bort av dess flöden,  så gör du ock människans hopp om intet.

Jako kamení stírá voda, a povodní zachvacuje, což z prachu zemského samo od sebe roste: tak i ty naději člověka v nic obracíš.

 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan;  du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Přemáháš jej ustavičně, tak aby odjíti musil; proměňuješ tvář jeho, a propouštíš jej.

 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke;  om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Budou-li slavní synové jeho, nic neví; pakli v potupě, nic o ně nepečuje.

 Hennes kropp känner blott sin egen plåga,  hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Toliko tělo jeho, dokudž živ jest, bolestí okouší, a duše jeho v něm kvílí.