Job 15

Temanlı Elifaz şöyle yanıtladı:

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

“Bilge kişi boş sözlerle yanıtlar mı, Karnını doğu rüzgarıyla doldurur mu?

 Skall en vis man tala så i vädret  och fylla upp sitt bröst med östanvind?

Boş sözlerle tartışır, Yararsız söylevler verir mi?

 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal,  med ord som ingenting bevisa?

Tanrı korkusunu bile ortadan kaldırıyor, Tanrı’nın huzurunda düşünmeyi engelliyorsun.

 Än mer, du gör gudsfruktan om intet  och kommer med klagolåt inför Gud.

Çünkü suçun ağzını kışkırtıyor, Hilekârların diliyle konuşuyorsun.

 Ty din ondska lägger dig orden i munnen,  och ditt behag står till illfundigt tal.

Kendi ağzın seni suçluyor, ben değil, Dudakların sana karşı tanıklık ediyor.

 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig,  dina egna läppar vittna emot dig.

“İlk doğan insan sen misin? Yoksa dağlardan önce mi var oldun?

 Var du den första människa som föddes,  och fick du liv, förrän höjderna funnos?

Tanrı’nın sırrını mı dinledin de, Yalnız kendini bilge görüyorsun?

 Blev du åhörare i Guds hemliga råd  och fick så visheten i ditt våld?

Senin bildiğin ne ki, biz bilmeyelim? Senin anladığın ne ki, bizde olmasın?

 Vad vet du då, som vi icke veta?  Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

Bizde ak saçlı da yaşlı da var, Babandan bile yaşlı.

 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss,  ja, en som övergår din fader i ålder.

Az mı geliyor Tanrı’nın avutması sana, Söylediği yumuşak sözler?

 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda,  och det ord som i saktmod talas med dig?

Niçin yüreğin seni sürüklüyor, Gözlerin parıldıyor,

 Vart föres du hän av ditt sinne,  och varför välva dina ögon så,

Tanrı’ya öfkeni gösteriyorsun, Ağzından böyle sözler dökülüyor?

 i det du vänder ditt raseri mot Gud  och öser ut ord ur din mun?

“İnsan gerçekten temiz olabilir mi? Kadından doğan biri doğru olabilir mi?

 Vad är en människa, att hon skulle vara ren?  Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

Tanrı meleklerine güvenmiyorsa, Gökler bile O’nun gözünde temiz değilse,

 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig,  och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

Haksızlığı su gibi içen İğrenç, bozuk insana mı güvenecek?

 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad,  den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

“Dinle beni, sana açıklayayım, Gördüğümü anlatayım,

 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig;  det som jag har skådat vill jag förtälja,

Bilgelerin atalarından öğrenip bildirdiği, Gizlemediği gerçekleri;

 vad visa män hava gjort kunnigt,  lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

O atalar ki, ülke yalnız onlara verilmişti, Aralarına henüz yabancı girmemişti.

 ifrån dem som allena fingo landet till gåva,  och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

Kötü insan yaşamı boyunca kıvranır, Zorbaya ayrılan yıllar sayılıdır.

 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar,  under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

Dehşet sesleri kulağından eksilmez, Esenlik içindeyken soyguncunun saldırısına uğrar.

 Skräckröster ljuda i hans öron;  när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

Karanlıktan kurtulabileceğine inanmaz, Kılıç onu gözler.

 Han har intet hopp om räddning ur mörkret,  ty svärdet lurar på honom.

‘Nerede?’ diyerek ekmek ardınca dolaşır, Karanlık günün yanıbaşında olduğunu bilir.

 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det?  Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

Acı ve sıkıntı onu yıldırır, Savaşa hazır bir kral gibi onu yener.

 Ångest och trångmål förskräcka honom,  han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

Çünkü Tanrı’ya el kaldırmış, Her Şeye Gücü Yeten’e meydan okumuş,

 Ty mot Gud räckte han ut sin hand,  och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

Kalın, yumrulu kalkanıyla O’na inatla saldırmıştı.

 han stormade mot honom med trotsig hals,  med sina sköldars ryggar i sluten hop;

“Yüzü semirdiği, Göbeği yağ bağladığı halde,

 han höljde sitt ansikte med fetma  och samlade hull på sin länd;

Yıkılmış kentlerde, Taş yığınına dönmüş oturulmaz evlerde oturacak,

 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring,  i hus som ej fingo bebos,  ty till stenhopar voro de bestämda.

Zengin olmayacak, serveti tükenecek, Malları ülkeye yayılmayacaktır.

 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej,  hans skördar luta ej tunga mot jorden.

Karanlıktan kaçamayacak, Filizlerini alev kurutacak, Tanrı’nın ağzından çıkan solukla yok olacaktır.

 Han kan icke undslippa mörkret;  hans telningar skola förtorka av hetta,  och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

Boş şeye güvenerek kendini aldatmasın, Çünkü ödülü de boş olacaktır.

 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är,  ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

Gününden önce işi tamamlanacak, Dalı yeşermeyecektir.

 I förtid skall hans mått varda fyllt,  och hans krona skall ej grönska mer.

Asma gibi koruğunu dökecek, Zeytin ağacı gibi çiçeğini dağıtacaktır.

 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor,  lik ett olivträd som fäller sina blommor.

Çünkü tanrısızlar sürüsü kısır olur, Rüşvetçilerin çadırlarını ateş yakıp yok eder.

 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt,  såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

[] Fesada gebe kalıp kötülük doğururlar, İçleri yalan doludur.”

 Man går havande med olycka och föder fördärv;  den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.