Job 16

Eyüp şöyle yanıtladı:

Därefter tog Job till orda och sade:

“Buna benzer çok şey duydum, Oysa siz avutmuyor, sıkıntı veriyorsunuz.

 Över nog har jag fått höra av sådant;  usla tröstare ären I alla.

Boş sözleriniz hiç sona ermeyecek mi? Nedir derdiniz, boyuna karşılık veriyorsunuz?

 Är det nu slut på detta tal i vädret,  eller eggar dig ännu något till gensvar?

Yerimde siz olsaydınız, Ben de sizin gibi konuşabilirdim; Size karşı güzel sözler dizer, Başımı sallayabilirdim.

 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I;  ja, jag ville att I voren i mitt ställe!  Då kunde jag hopsätta ord mot eder  och skaka mot eder mitt huvud till hån.

Ağzımdan çıkan sözlerle yüreklendirir, Dudaklarımdan dökülen avutucu sözlerle yatıştırırdım sizi.

 Med munnen kunde jag då styrka eder  och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

“Konuşsam bile acım dinmez, Sussam ne değişir?

 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga;  och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

Ey Tanrı, beni tükettin, Bütün ev halkımı dağıttın.

 Nej, nu har all min kraft blivit tömd;  du har ju förött hela mitt hus.

Beni sıkıp buruşturdun, bana karşı tanık oldu bu; Zayıflığım kalkmış tanıklık ediyor bana karşı.

 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd;  min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

Tanrı öfkeyle saldırıp parçalıyor beni, Dişlerini gıcırdatıyor bana, Düşmanım gözlerini üzerime dikiyor.

 I vrede söndersliter och ansätter man mig,  man biter sina tänder samman emot mig;  ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

İnsanlar bana dudak büküyor, Aşağılayarak tokat atıyor, Birleşiyorlar bana karşı.

 Man iar upp munnen mot mig,  smädligt slår man mig på mina kinder;  alla rota sig tillsammans emot mig.

Tanrı haksızlara teslim ediyor beni, Kötülerin kucağına atıyor.

 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor  och kastar mig i de ogudaktigas händer.

Ben rahat yaşıyordum, ama Tanrı paraladı beni, Boynumdan tutup yere çaldı. Beni hedef yaptı kendine.

 Jag satt i god ro, då krossade han mig;  han grep mig i nacken och slog mig i smulor.  Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

Okçuları beni kuşatıyor, Acımadan böbreklerimi deşiyor, Ödümü yerlere döküyor.

 från alla sidor träffa mig hans pilar,  han genomborrar mina njurar utan förskoning,  min galla gjuter han ut på jorden.

Bedenimde gedik üstüne gedik açıyor, Dev gibi üzerime saldırıyor.

 Han bryter ned mig med stöt på stöt,  han stormar emot mig såsom en kämpe.

“Giymek için çul diktim, Gururumu ayak altına aldım.

 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud,  och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

Ağlamaktan yüzüm kızardı, Gözlerimin altı morardı.

 Mitt anlete är glödande rött av gråt,  och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

Yine de ellerim şiddetten uzak, Duam içtendir.

 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer,  och fastän min bön är ren!

“Ey toprak, kanımı örtme, Feryadım asla dinmesin.

 Du jord, överskyl icke mitt blod,  och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

Daha şimdiden tanığım göklerde, Beni savunan yücelerdedir.

 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne,  och i höjden den som skall tala för mig.

Dostlarım benimle eğleniyor, Gözlerim Tanrı’ya yaş döküyor;

 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje,  därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

Tanrı kendisiyle insan arasında İnsanoğluyla komşusu arasında hak arasın diye.

 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud  och åt ett människobarn mot dess nästa.

“Çünkü birkaç yıl sonra, Dönüşü olmayan yolculuğa çıkacağım.

 Ty få äro de år som skola upprinna,  innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.