Job 27

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

Eyüp anlatmaya devam etti:

 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt,  den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:

“Hakkımı elimden alan Tanrı’nın varlığı hakkı için, Bana acı çektiren Her Şeye Gücü Yeten’in hakkı için,

 aldrig, så länge ännu min ande är i mig  och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,

İçimde yaşam belirtisi olduğu sürece, Tanrı’nın soluğu burnumda olduğu sürece,

 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är,  och min tunga bära fram oärligt tal.

Ağzımdan kötü söz çıkmayacak, Dilimden yalan dökülmeyecek.

 Bort det, att jag skulle giva eder rätt!  Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.

Size asla hak vermeyecek, Son soluğumu verene dek suçsuz olduğumu söyleyeceğim.

 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke,  mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.

Doğruluğuma sarılacak, onu bırakmayacağım, Yaşadığım sürece vicdanım beni suçlamayacak.

 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där  och min motståndare såsom orättfärdig.

“Düşmanlarım kötüler gibi, Bana saldıranlar haksızlar gibi cezalandırılsın.

 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres,  när hans själ ryckes bort av Gud?

Tanrısız insanın umudu nedir Tanrı onu yok ettiğinde, canını aldığında?

 Månne Gud skall höra hans rop,  när nöden kommer över honom?

Başına sıkıntı geldiğinde, Tanrı feryadını duyar mı?

 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige,  kan han åkalla Gud alltid?

Her Şeye Gücü Yeten’den zevk alır mı? Her zaman Tanrı’ya yakarır mı?

 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga;  huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.

“Tanrı’nın gücünü size öğreteceğim, Her Şeye Gücü Yeten’in tasarısını gizlemeyeceğim.

 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det;  huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?

Aslında siz, hepiniz gördünüz bunu, Öyleyse ne diye boş boş konuşuyorsunuz?

 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud,  vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:

“Kötünün Tanrı’dan alacağı pay, Zorbanın Her Şeye Gücü Yeten’den alacağı miras şudur:

 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets;  hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.

Çocukları ne kadar çok olursa olsun, kılıçla öldürülecek, Soyu yeterince ekmek bulamayacaktır.

 De som slippa undan läggas i graven genom pest,  och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.

Sağ kalanlar hastalıktan ölüp gömülecek, Dul karıları ağlamayacaktır.

 Om han ock hopar silver såsom stoft  och lägger kläder på hög såsom lera,

Kötü insan kum gibi gümüş yığsa, Yığınla giysi biriktirse,

 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög,  och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.

Onun biriktirdiğini doğru insan giyecek, Gümüşü suçsuz paylaşacak.

 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen,  det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.

Evini güve kozası gibi inşa eder, Bekçinin kurduğu çardak gibi.

 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort;  men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.

Zengin olarak yatar, ama bu öyle sürmez, Gözlerini açtığında hepsi yok olup gitmiştir.

 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt,  om natten rövas han bort av stormen.

Dehşet onu sel gibi basar, Kasırga gece kapar götürür.

 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos,  den rycker honom undan från hans plats.

Doğu rüzgarı onu uçurup götürür, Yerinden silip süpürür.

 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom;  för hans hand måste han flykta med hast.

Acımasızca üzerine eser, Elinden kaçmaya çalışırken.

 Då slår man ihop händerna, honom till hån;  man visslar åt honom på platsen där han var.

Onunla alay ederek el çırpar, Yerinden ıslık çalar.”