Job 15

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Temanlı Elifaz şöyle yanıtladı:

 Skall en vis man tala så i vädret  och fylla upp sitt bröst med östanvind?

“Bilge kişi boş sözlerle yanıtlar mı, Karnını doğu rüzgarıyla doldurur mu?

 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal,  med ord som ingenting bevisa?

Boş sözlerle tartışır, Yararsız söylevler verir mi?

 Än mer, du gör gudsfruktan om intet  och kommer med klagolåt inför Gud.

Tanrı korkusunu bile ortadan kaldırıyor, Tanrı’nın huzurunda düşünmeyi engelliyorsun.

 Ty din ondska lägger dig orden i munnen,  och ditt behag står till illfundigt tal.

Çünkü suçun ağzını kışkırtıyor, Hilekârların diliyle konuşuyorsun.

 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig,  dina egna läppar vittna emot dig.

Kendi ağzın seni suçluyor, ben değil, Dudakların sana karşı tanıklık ediyor.

 Var du den första människa som föddes,  och fick du liv, förrän höjderna funnos?

“İlk doğan insan sen misin? Yoksa dağlardan önce mi var oldun?

 Blev du åhörare i Guds hemliga råd  och fick så visheten i ditt våld?

Tanrı’nın sırrını mı dinledin de, Yalnız kendini bilge görüyorsun?

 Vad vet du då, som vi icke veta?  Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

Senin bildiğin ne ki, biz bilmeyelim? Senin anladığın ne ki, bizde olmasın?

 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss,  ja, en som övergår din fader i ålder.

Bizde ak saçlı da yaşlı da var, Babandan bile yaşlı.

 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda,  och det ord som i saktmod talas med dig?

Az mı geliyor Tanrı’nın avutması sana, Söylediği yumuşak sözler?

 Vart föres du hän av ditt sinne,  och varför välva dina ögon så,

Niçin yüreğin seni sürüklüyor, Gözlerin parıldıyor,

 i det du vänder ditt raseri mot Gud  och öser ut ord ur din mun?

Tanrı’ya öfkeni gösteriyorsun, Ağzından böyle sözler dökülüyor?

 Vad är en människa, att hon skulle vara ren?  Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

“İnsan gerçekten temiz olabilir mi? Kadından doğan biri doğru olabilir mi?

 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig,  och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

Tanrı meleklerine güvenmiyorsa, Gökler bile O’nun gözünde temiz değilse,

 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad,  den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

Haksızlığı su gibi içen İğrenç, bozuk insana mı güvenecek?

 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig;  det som jag har skådat vill jag förtälja,

“Dinle beni, sana açıklayayım, Gördüğümü anlatayım,

 vad visa män hava gjort kunnigt,  lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

Bilgelerin atalarından öğrenip bildirdiği, Gizlemediği gerçekleri;

 ifrån dem som allena fingo landet till gåva,  och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

O atalar ki, ülke yalnız onlara verilmişti, Aralarına henüz yabancı girmemişti.

 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar,  under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

Kötü insan yaşamı boyunca kıvranır, Zorbaya ayrılan yıllar sayılıdır.

 Skräckröster ljuda i hans öron;  när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

Dehşet sesleri kulağından eksilmez, Esenlik içindeyken soyguncunun saldırısına uğrar.

 Han har intet hopp om räddning ur mörkret,  ty svärdet lurar på honom.

Karanlıktan kurtulabileceğine inanmaz, Kılıç onu gözler.

 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det?  Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

‘Nerede?’ diyerek ekmek ardınca dolaşır, Karanlık günün yanıbaşında olduğunu bilir.

 Ångest och trångmål förskräcka honom,  han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

Acı ve sıkıntı onu yıldırır, Savaşa hazır bir kral gibi onu yener.

 Ty mot Gud räckte han ut sin hand,  och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

Çünkü Tanrı’ya el kaldırmış, Her Şeye Gücü Yeten’e meydan okumuş,

 han stormade mot honom med trotsig hals,  med sina sköldars ryggar i sluten hop;

Kalın, yumrulu kalkanıyla O’na inatla saldırmıştı.

 han höljde sitt ansikte med fetma  och samlade hull på sin länd;

“Yüzü semirdiği, Göbeği yağ bağladığı halde,

 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring,  i hus som ej fingo bebos,  ty till stenhopar voro de bestämda.

Yıkılmış kentlerde, Taş yığınına dönmüş oturulmaz evlerde oturacak,

 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej,  hans skördar luta ej tunga mot jorden.

Zengin olmayacak, serveti tükenecek, Malları ülkeye yayılmayacaktır.

 Han kan icke undslippa mörkret;  hans telningar skola förtorka av hetta,  och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

Karanlıktan kaçamayacak, Filizlerini alev kurutacak, Tanrı’nın ağzından çıkan solukla yok olacaktır.

 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är,  ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

Boş şeye güvenerek kendini aldatmasın, Çünkü ödülü de boş olacaktır.

 I förtid skall hans mått varda fyllt,  och hans krona skall ej grönska mer.

Gününden önce işi tamamlanacak, Dalı yeşermeyecektir.

 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor,  lik ett olivträd som fäller sina blommor.

Asma gibi koruğunu dökecek, Zeytin ağacı gibi çiçeğini dağıtacaktır.

 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt,  såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

Çünkü tanrısızlar sürüsü kısır olur, Rüşvetçilerin çadırlarını ateş yakıp yok eder.

 Man går havande med olycka och föder fördärv;  den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

[] Fesada gebe kalıp kötülük doğururlar, İçleri yalan doludur.”