Job 14

 Människan, av kvinna född,  lever en liten tid och mättas av oro;

“İnsanı kadın doğurur, Günleri sayılı ve sıkıntı doludur.

 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort,  hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Çiçek gibi açıp solar, Gölge gibi gelip geçer.

 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon,  ja, du drager mig till doms inför dig.

Gözlerini böyle birine mi dikiyorsun, Yargılamak için önüne çağırıyorsun?

 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren!  Sådant kan ju aldrig ske.

Kim temizi kirliden çıkarabilir? Hiç kimse!

 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda,  hennes månaders antal fastställt av dig,  har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Madem insanın günleri belirlenmiş, Aylarının sayısı saptanmış, Sınır koymuşsun, öteye geçemez;

 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro,  låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Gözünü ondan ayır da, Çalışma saatini dolduran gündelikçi gibi rahat etsin.

 För ett träd finnes ju kvar något hopp;  hugges det än ned, kan det åter skjuta skott,  och telningar behöva ej fattas därpå.

“Oysa bir ağaç için umut vardır, Kesilse, yeniden sürgün verir, Eksilmez filizleri.

 Om än dess rot tynar hän i jorden  och dess stubbe dör bort i mullen,

Kökü yerde kocasa, Kütüğü toprakta ölse bile,

 så kan det grönska upp genom vattnets ångor  och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

Su kokusu alır almaz filizlenir, Bir fidan gibi dal budak salar.

 Men om en man dör, så ligger han där slagen;  om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

İnsan ise ölüp yok olur, Son soluğunu verir ve her şey biter.

 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö,  och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Suyu akıp giden göl Ya da kuruyan ırmak nasıl çöle dönerse,

 så ligger mannen där och står ej mer upp,  han vaknar icke åter, så länge himmelen varar;  aldrig väckes han upp ur sin sömn.

İnsan da öyle, yatar, bir daha kalkmaz, Gökler yok oluncaya dek uyanmaz, Uyandırılmaz.

 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket,  fördölja mig, till dess din vrede hade upphört,  staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

“Keşke beni ölüler diyarına gizlesen, Öfken geçinceye dek saklasan, Bana bir süre versen de, beni sonra anımsasan.

 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död!  Då skulle jag hålla min stridstid ut,  ända till dess att min avlösning komme.

İnsan ölür de dirilir mi? Başka biri nöbetimi devralıncaya dek Savaş boyunca umutla beklerdim.

 Du skulle då ropa på mig,  och jag skulle svara dig;  efter dina händers verk skulle du längta;

Sen çağırırdın, ben yanıtlardım, Ellerinle yaptığın yaratığı özlerdin.

 ja, du skulle då räkna mina steg,  du skulle ej akta på min synd.

O zaman adımlarımı sayar, Günahımın hesabını tutmazdın.

 I en förseglad pung låge då min överträdelse,  och du överskylde min missgärning.

İsyanımı torbaya koyup mühürler, Suçumu örterdin.

 Men såsom själva berget faller och förvittrar,  och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

“Ama dağın yıkılıp çöktüğü, Kayanın yerinden taşındığı,

 såsom stenar nötas sönder genom vattnet,  och såsom mullen sköljes bort av dess flöden,  så gör du ock människans hopp om intet.

Suyun taşı aşındırdığı, Selin toprağı sürükleyip götürdüğü gibi, İnsanın umudunu yok ediyorsun.

 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan;  du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Onu hep yenersin, yok olup gider, Çehresini değiştirir, uzağa gönderirsin.

 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke;  om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Oğulları saygı görür, onun haberi olmaz, Aşağılanırlar, anlamaz.

 Hennes kropp känner blott sin egen plåga,  hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Ancak kendi canının acısını duyar, Yalnız kendisi için yas tutar.”