Job 29

Eyüp yine anlatmaya başladı:

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

“Keşke geçen aylar geri gelseydi, Tanrı’nın beni kolladığı,

 Ack att jag vore såsom i forna månader,  såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

Kandilinin başımın üstünde parladığı, Işığıyla karanlıkta yürüdüğüm günler,

 då hans lykta sken över mitt huvud  och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

Keşke olgunluk günlerim geri gelseydi, Tanrı’nın çadırımı dostça koruduğu,

 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar,  då Guds huldhet vilade över min hydda,

Her Şeye Gücü Yeten’in henüz benimle olduğu, Çocuklarımın çevremde bulunduğu,

 då ännu den Allsmäktige var med mig  och mina barn stodo runt omkring mig,

Yollarımın sütle yıkandığı, Yanımdaki kayanın zeytinyağı akıttığı günler!

 då mina fötter badade i gräddmjölk  och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

“Kent kapısına gidip Kürsümü meydana koyduğumda,

 När jag då gick upp till porten i staden  och intog mitt säte på torget,

Gençler beni görüp gizlenir, Yaşlılar kalkıp ayakta dururlardı;

 då drogo de unga sig undan vid min åsyn,  de gamla reste sig upp och blevo stående.

Önderler konuşmaktan çekinir, Elleriyle ağızlarını kaparlardı;

 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord  och lade handen på munnen;

Soyluların sesi kesilir, Dilleri damaklarına yapışırdı.

 furstarnas röst ljöd då dämpad,  och deras tunga lådde vid gommen.

Beni duyan kutlar, Beni gören överdi;

 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll,  och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

Çünkü yardım isteyen yoksulu, Desteği olmayan öksüzü kurtarırdım.

 ty jag räddade den betryckte som ropade,  och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

Ölmekte olanın hayır duasını alır, Dul kadının yüreğini sevinçten coştururdum.

 Den olyckliges välsignelse kom då över mig,  och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

Doğruluğu giysi gibi giyindim, Adalet kaftanım ve sarığımdı sanki.

 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad;  rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

Körlere göz, Topallara ayaktım.

 Ögon blev jag då åt den blinde,  och fötter var jag åt den halte.

Yoksullara babalık eder, Garibin davasını üstlenirdim.

 Jag var då en fader för de fattiga,  och den okändes sak redde jag ut.

Haksızın çenesini kırar, Avını dişlerinin arasından kapardım.

 Jag krossade den orättfärdiges käkar  och ryckte rovet undan hans tänder.

“ ‘Son soluğumu yuvamda vereceğim’ diye düşünüyordum, ‘Günlerim kum taneleri kadar çok.

 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö,  mina dagar skola bliva många såsom sanden.

Köküm sulara erişecek, Çiy geceyi dallarımda geçirecek.

 Min rot ligger ju öppen för vatten,  och i min krona faller nattens dagg.

Aldığım övgüler tazelenecek, Elimdeki yay yenilenecek.’

 Min ära bliver ständigt ny,  och min båge föryngras i min hand.»

“İnsanlar beni saygıyla dinler, Öğüdümü sessizce beklerlerdi.

 Ja, på mig hörde man då och väntade,  man lyssnade under tystnad på mitt råd.

Ben konuştuktan sonra onlar konuşmazdı, Sözlerim üzerlerine damlardı.

 Sedan jag hade talat, talade ingen annan;  såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

Yağmuru beklercesine beni bekler, Son yağmurları içercesine sözlerimi içerlerdi.

 De väntade på mig såsom på regn,  de iade upp sina munnar såsom efter vårregn.

Kendilerine gülümsediğimde gözlerine inanmazlardı, Güler yüzlülüğüm onlara cesaret verirdi.

 När de misströstade, log jag emot dem,  och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

Onların yolunu ben seçer, başlarında dururdum, Askerlerinin ortasında kral gibi otururdum, Yaslıları avutan biri gibiydim.

 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst;  jag tronade då såsom en konung i sin skara,  lik en man som har tröst för de sörjande.