Job 29

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

Eyüp yine anlatmaya başladı:

 Ack att jag vore såsom i forna månader,  såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

“Keşke geçen aylar geri gelseydi, Tanrı’nın beni kolladığı,

 då hans lykta sken över mitt huvud  och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

Kandilinin başımın üstünde parladığı, Işığıyla karanlıkta yürüdüğüm günler,

 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar,  då Guds huldhet vilade över min hydda,

Keşke olgunluk günlerim geri gelseydi, Tanrı’nın çadırımı dostça koruduğu,

 då ännu den Allsmäktige var med mig  och mina barn stodo runt omkring mig,

Her Şeye Gücü Yeten’in henüz benimle olduğu, Çocuklarımın çevremde bulunduğu,

 då mina fötter badade i gräddmjölk  och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

Yollarımın sütle yıkandığı, Yanımdaki kayanın zeytinyağı akıttığı günler!

 När jag då gick upp till porten i staden  och intog mitt säte på torget,

“Kent kapısına gidip Kürsümü meydana koyduğumda,

 då drogo de unga sig undan vid min åsyn,  de gamla reste sig upp och blevo stående.

Gençler beni görüp gizlenir, Yaşlılar kalkıp ayakta dururlardı;

 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord  och lade handen på munnen;

Önderler konuşmaktan çekinir, Elleriyle ağızlarını kaparlardı;

 furstarnas röst ljöd då dämpad,  och deras tunga lådde vid gommen.

Soyluların sesi kesilir, Dilleri damaklarına yapışırdı.

 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll,  och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

Beni duyan kutlar, Beni gören överdi;

 ty jag räddade den betryckte som ropade,  och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

Çünkü yardım isteyen yoksulu, Desteği olmayan öksüzü kurtarırdım.

 Den olyckliges välsignelse kom då över mig,  och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

Ölmekte olanın hayır duasını alır, Dul kadının yüreğini sevinçten coştururdum.

 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad;  rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

Doğruluğu giysi gibi giyindim, Adalet kaftanım ve sarığımdı sanki.

 Ögon blev jag då åt den blinde,  och fötter var jag åt den halte.

Körlere göz, Topallara ayaktım.

 Jag var då en fader för de fattiga,  och den okändes sak redde jag ut.

Yoksullara babalık eder, Garibin davasını üstlenirdim.

 Jag krossade den orättfärdiges käkar  och ryckte rovet undan hans tänder.

Haksızın çenesini kırar, Avını dişlerinin arasından kapardım.

 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö,  mina dagar skola bliva många såsom sanden.

“ ‘Son soluğumu yuvamda vereceğim’ diye düşünüyordum, ‘Günlerim kum taneleri kadar çok.

 Min rot ligger ju öppen för vatten,  och i min krona faller nattens dagg.

Köküm sulara erişecek, Çiy geceyi dallarımda geçirecek.

 Min ära bliver ständigt ny,  och min båge föryngras i min hand.»

Aldığım övgüler tazelenecek, Elimdeki yay yenilenecek.’

 Ja, på mig hörde man då och väntade,  man lyssnade under tystnad på mitt råd.

“İnsanlar beni saygıyla dinler, Öğüdümü sessizce beklerlerdi.

 Sedan jag hade talat, talade ingen annan;  såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

Ben konuştuktan sonra onlar konuşmazdı, Sözlerim üzerlerine damlardı.

 De väntade på mig såsom på regn,  de iade upp sina munnar såsom efter vårregn.

Yağmuru beklercesine beni bekler, Son yağmurları içercesine sözlerimi içerlerdi.

 När de misströstade, log jag emot dem,  och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

Kendilerine gülümsediğimde gözlerine inanmazlardı, Güler yüzlülüğüm onlara cesaret verirdi.

 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst;  jag tronade då såsom en konung i sin skara,  lik en man som har tröst för de sörjande.

Onların yolunu ben seçer, başlarında dururdum, Askerlerinin ortasında kral gibi otururdum, Yaslıları avutan biri gibiydim.