Job 30

 Och nu le de åt mig,  människor som äro yngre till åren än jag,  män vilkas fäder jag aktade ringa,  ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

“Ama şimdi, yaşı benden küçük olanlar Benimle alay etmekte, Oysa babalarını sürümün köpeklerinin Yanına koymaya tenezzül etmezdim.

 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp,  dessa människor som sakna all manlig kraft?

Çünkü güçleri tükenmişti, Bileklerinin gücü ne işime yarardı?

 Utmärglade äro de ju av brist och svält;  de gnaga sin föda av torra öknen,  som redan i förväg är öde och ödslig.

Yoksulluktan, açlıktan bitkindiler, Akşam çölde, ıssız çorak yerlerde kök kemiriyorlardı.

 Saltörter plocka de där bland snåren,  och ginströtter är vad de hava till mat.

Çalılıklarda karapazı topluyor, Retem kökü yiyorlardı.

 Ur människors samkväm drives de ut,  man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Toplumdan kovuluyorlardı, İnsanlar hırsızmışlar gibi onlara bağırıyordu.

 I gruvliga klyftor måste de bo,  i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Korkunç vadilerde, yerdeki deliklerde, Kaya kovuklarında yaşıyorlardı.

 Bland snåren häva de upp sitt tjut,  under nässlor ligga de skockade,

Çalıların arasında anırır, Çalı altında birbirine sokulurlardı.

 en avföda av dårar och ärelöst folk,  utjagade ur landet med hugg och slag.

Aptalların, adı sanı belirsiz insanların çocuklarıydılar, Ülkeden kovulmuşlardı.

 Och för sådana har jag nu blivit en visa,  de hava mig till ämne för sitt tal;

“Şimdiyse destan oldum dillerine, Ağızlarına doladılar beni.

 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,  de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Benden tiksiniyor, uzak duruyorlar, Yüzüme tükürmekten çekinmiyorlar.

 Nej, mig till plåga, lossa de alla band,  alla tyglar kasta de av inför mig.

Tanrı ipimi çözüp beni alçalttığı için Dizginsiz davranmaya başladılar bana.

 Invid min högra sida upphäver sig ynglet;  mina fötter vilja de stöta undan.  De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Sağımdaki ayak takımı üzerime yürüyor, Ayaklarımı kaydırıyor, Bana karşı rampalar kuruyorlar.

 Stigen framför mig hava de rivit upp.  De göra sitt bästa till att fördärva mig,  de som dock själva äro hjälplösa.

Yolumu kesiyor, Kimseden yardım görmeden Beni yok etmeye çalışıyorlar.

 Såsom genom en bred rämna bryta de in;  de vältra sig fram under murarnas brak.

Koca bir gedikten girer gibi ilerliyor, Yıkıntılar arasından üzerime yuvarlanıyorlar.

 Förskräckelser välvas ned över mig.  Såsom en storm bortrycka de min ära,  och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Dehşet çöktü üzerime, Onurum rüzgara kapılmış gibi uçtu, Mutluluğum bulut gibi geçip gitti.

 Och nu utgjuter sig min själ inom mig,  eländesdagar hålla mig fast.

“Şimdi tükeniyorum, Acı günler beni ele geçirdi.

 Natten bortfräter benen i min kropp,  och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

Geceleri kemiklerim sızlıyor, Beni kemiren acılar hiç durmuyor.

 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt,  såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Tanrı’nın şiddeti Üzerimdeki giysiye dönüştü, Gömleğimin yakası gibi beni sıkıyor.

 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt,  och själv är jag nu lik stoft och aska.

Beni çamura fırlattı, Toza, küle döndüm.

 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;  jag står här, men de bespejar mig allenast.

“Sana yakarıyorum, ama yanıt vermiyorsun, Ayağa kalktığımda gözünü bana dikiyorsun.

 Du förvandlas för mig till en grym fiende,  med din starka hand ansätter du mig.

Bana acımasız davranıyor, Bileğinin gücüyle beni eziyorsun.

 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,  och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Beni kaldırıp rüzgara bindiriyorsun, Fırtınanın içinde darma duman ediyorsun.

 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden,  till den boning dit allt levande församlas.

Biliyorum, beni ölüme, Bütün canlıların toplanacağı yere götüreceksin.

 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen,  ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

“Kuşkusuz düşenin dostu olmaz, Felakete uğrayıp yardım istediğinde.

 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar,  och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Sıkıntıya düşenler için ağlamaz mıydım? Yoksullar için üzülmez miydim?

 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom;  jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Ama ben iyilik beklerken kötülük geldi, Işık umarken karanlık geldi.

 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro,  eländesdagar hava ju mött mig.

İçim kaynıyor, rahatım yok, Önümde acı günler var.

 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen;  mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Yaslı yaslı dolaşıyorum, güneş yok, Topluluk içinde kalkıp feryat ediyorum.

 En broder har jag blivit till schakalerna,  och en frände är jag vorden till strutsarna.

Çakallarla kardeş, Baykuşlarla arkadaş oldum.

 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött,  benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Derim karardı, soyuluyor, Kemiklerim ateşten yanıyor.

 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt,  mina pipors klang i högljudd gråt.

Lirimin sesi yas feryadına, Neyimin sesi ağlayanların sesine döndü.