Job 21

Därefter tog Job till orda och sade:

Eyüp şöyle yanıtladı:

 Hören åtminstone på mina ord;  låten det vara den tröst som I given mig.

“Sözümü dikkatle dinleyin, Bana verdiğiniz avuntu bu olsun.

 Haven fördrag med mig, så att jag får tala;  sedan jag har talat, må du bespotta.

Bırakın ben de konuşayım, Ben konuştuktan sonra alay edin.

 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga?  Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?

“Yakınmam insana mı karşı? Niçin sabırsızlanmayayım?

 Akten på mig, så skolen I häpna  och nödgas lägga handen på munnen.

Bana bakın da şaşın, Elinizi ağzınıza koyun.

 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv,  och förfäran griper mitt kött.

Bunu düşündükçe içimi korku sarıyor, Bedenimi titreme alıyor.

 Varför få de ogudaktiga leva,  ja, med åldern växa till i rikedom?

Kötüler niçin yaşıyor, Yaşlandıkça güçleri artıyor?

 De se sina barn leva kvar hos sig,  och sin avkomma hava de inför sina ögon.

Çocukları sapasağlam çevrelerinde, Soyları gözlerinin önünde.

 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse;  Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

Evleri güvenlik içinde, korkudan uzak, Tanrı’nın sopası onlara dokunmuyor.

 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves;  lätt kalva deras kor, och icke i otid.

Boğalarının çiftleşmesi hiç boşa çıkmaz, İnekleri hep doğurur, hiç düşük yapmaz.

 Sina barn släppa de ut såsom en hjord,  deras piltar hoppa lustigt omkring.

Çocuklarını sürü gibi salıverirler, Yavruları oynaşır.

 De stämma upp med pukor och harpor,  och glädja sig vid pipors ljud.

Tef ve lir eşliğinde şarkı söyler, Ney sesiyle eğlenirler.

 De förnöta sina dagar i lust,  och ned till dödsriket fara de i frid.

Ömürlerini bolluk içinde geçirir, Esenlik içinde ölüler diyarına inerler.

 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss,  dina vägar vilja vi icke veta av.

Tanrı’ya, ‘Bizden uzak dur!’ derler, ‘Yolunu öğrenmek istemiyoruz.

 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom?  och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

Her Şeye Gücü Yeten kim ki, O’na kulluk edelim? Ne kazancımız olur O’na dua etsek?’

 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka,  och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

Ama zenginlikleri kendi ellerinde değil. Kötülerin öğüdü benden uzak olsun.

 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa,  huru ofta händer det att ofärd kommer över dem,  och att han tillskiftar dem lotter i vrede?

“Kaç kez kötülerin kandili söndü, Başlarına felaket geldi, Tanrı öfkelendiğinde paylarına düşen kederi verdi?

 De borde ju bliva såsom halm för vinden,  lika agnar som stormen rycker bort.

Kaç kez rüzgarın sürüklediği saman gibi, Kasırganın uçurduğu saman çöpü gibi oldular?

 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.»  Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.

‘Tanrı babaların cezasını çocuklarına çektirir’ diyorsunuz, Kendilerine çektirsin de bilsinler nasıl olduğunu.

 Med egna ögon borde han se sitt fall,  och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.

Yıkımlarını kendi gözleriyle görsünler, Her Şeye Gücü Yeten’in gazabını içsinler.

 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta,  när hans månaders antal har nått sin ände?

Çünkü sayılı ayları sona erince Geride bıraktıkları aileleri için niye kaygı çeksinler?

 »Skall man då lära Gud förstånd,  honom som dömer över de högsta?»

“En yüksektekileri bile yargılayan Tanrı’ya Kim akıl öğretebilir?

 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid,  där han sitter i allsköns frid och ro;

Biri gücünün doruğunda ölür, Büsbütün rahat ve kaygısız.

 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk,  och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

Bedeni iyi beslenmiş, İlikleri dolu.

 Den andre måste dö med bedrövad själ,  och aldrig fick han njuta av någon lycka.

Ötekiyse acı içinde ölür, İyilik nedir hiç tatmamıştır.

 Tillsammans ligga de så i stoftet,  och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

Toprakta birlikte yatarlar, Üzerlerini kurt kaplar.

 Se, jag känner väl edra tankar  och de funder med vilka I viljen nedslå mig.

“Bakın, düşüncelerinizi, Bana zarar vermek için kurduğunuz düzenleri biliyorum.

 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus,  av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

‘Büyük adamın evi nerede?’ diyorsunuz, ‘Kötülerin çadırları nerede?’

 Haven I då ej frågat dem som vida foro,  och akten I ej på deras vittnesbörd:

Yolculara hiç sormadınız mı? Anlattıklarına kulak asmadınız mı?

 att den onde bliver sparad på ofärdens dag  och bärgad undan på vredens dag?

Felaket günü kötü insan esirgenir, Gazap günü ona kurtuluş yolu gösterilir.

 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg?  Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

Kim davranışını onun yüzüne vurur? Kim yaptığının karşılığını ona ödetir?

 Och när han har blivit bortförd till graven,  så vakar man sedan där vid kullen.

Mezarlığa taşınır, Kabri başında nöbet tutulur.

 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor.  I hans spår drager hela världen fram;  före honom har och otaliga gått.

Vadi toprağı tatlı gelir ona, Herkes ardından gider, Önüsıra gidenlerse sayısızdır.

 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst?  Av edra svar står allenast trolösheten kvar.

“Boş laflarla beni nasıl avutursunuz? Yanıtlarınızdan çıkan tek sonuç yalandır.”