Job 20

Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

Naamalı Sofar şöyle yanıtladı:

 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar,  än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.

“Sıkıntılı düşüncelerim beni yanıt vermeye zorluyor, Bu yüzden çok heyecanlıyım.

 Smädlig tillrättavisning måste jag höra,  och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.

Beni utandıran bir azar işitiyorum, Anlayışım yanıt vermemi gerektiriyor.

 Vet du då icke att så har varit från evig tid,  från den stund då människor sattes på jorden:

“Bilmiyor musun eskiden beri, İnsan dünyaya geldiğinden beri,

 att de ogudaktigas jubel varar helt kort  och den gudlöses glädje ett ögonblick?

Kötünün zafer çığlığı kısadır, Tanrısızın sevinciyse bir anlıktır.

 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen  och hans huvud når intill molnen,

Boyu göklere erişse, Başı bulutlara değse bile,

 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck;  de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»

Sonsuza dek yok olacak, kendi pisliği gibi; Onu görmüş olanlar, ‘Nerede o?’ diyecekler.

 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer;  han förjagas såsom en syn om natten.

Düş gibi uçacak, bir daha bulunamayacak, Gece görümü gibi yok olacak.

 Det öga som såg honom ser honom icke åter,  och hans plats får ej skåda honom mer.

Kendisini görmüş olan gözler bir daha onu görmeyecek, Yaşadığı yerde artık görünmeyecektir.

 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma,  hans händer återbära hans vinning.

Çocukları yoksulların lütfunu dileyecek, Malını kendi eliyle geri verecektir.

 Bäst ungdomskraften fyller hans ben,  skall den ligga i stoftet med honom.

Kemiklerini dolduran gençlik ateşi Kendisiyle birlikte toprakta yatacak.

 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun,  så att han gömmer den under sin tunga,

“Kötülük ağzında tatlı gözükse, Onu dilinin altına gizlese bile,

 är rädd om den och ej vill gå miste därom,  utan håller den förvarad inom sin gom,

Tutsa, bırakmasa, Damağının altına saklasa bile,

 så förvandlas denna kost i hans inre,  bliver huggormsetter i hans liv.

Yediği yiyecek midesinde ekşiyecek, İçinde kobra zehirine dönüşecek.

 Den rikedom han har slukat måste han utspy;  av Gud drives den ut ur hans buk.

Yuttuğu servetleri kusacak, Tanrı onları midesinden çıkaracak.

 Ja, huggormsgift kommer han att dricka,  av etterormens tunga bliver han dräpt.

Kobra zehiri emecek, Engereğin zehir dişi onu öldürecek.

 Ingen bäck får vederkvicka hans syn,  ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.

Akarsuların, bal ve ayran akan derelerin Sefasını süremeyecek.

 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav;  hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.

Zahmetle kazandığını Yemeden geri verecek, Elde ettiği kazancın tadını çıkaramayacak.

 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där;  han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.

Çünkü yoksulları ezip yüzüstü bıraktı, Kendi yapmadığı evi zorla aldı.

 Han visste ej av någon ro för sin buk,  men han skall icke rädda sig med sina skatter.

“Hırsı yüzünden rahat nedir bilmedi, Serveti onu kurtaramayacak.

 Intet slapp undan hans glupskhet,  därför äger och hans lycka intet bestånd.

Yediğinden artakalan olmadı, Bu yüzden bolluğu uzun sürmeyecek.

 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd,  och envar eländig vänder då mot honom sin hand.

Varlık içinde yokluk çekecek, Sıkıntı tepesine binecek.

 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld;  sin vredes glöd skall Gud sända över honom  och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.

Karnını tıka basa doyurduğunda, Tanrı kızgın öfkesini ondan çıkaracak, Üzerine gazap yağdıracak.

 Om han flyr undan för vapen av järn,  så genomborras han av kopparbågens skott.

Demir silahtan kaçacak olsa, Tunç ok onu delip geçecek.

 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg,  när den ljungande udden kommer fram ur hans galla,  då falla dödsfasorna över honom.

Çekilince ok sırtından, Parıldayan ucu ödünden çıkacak, Dehşet çökecek üzerine.

 Idel mörker är förvarat åt hans skatter;  till mat gives honom eld som brinner utan pust,  den förtär vad som är kvar i hans hydda.

Koyu karanlık onun hazinelerini gözlüyor. Körüklenmemiş ateş onu yiyip bitirecek, Çadırında artakalanı tüketecek.

 Himmelen lägger hans missgärning i dagen,  och jorden reser sig upp emot honom.

Suçunu gökler açığa çıkaracak, Yeryüzü ona karşı ayaklanacak.

 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos,  likt förrinnande vatten, på vredens dag.

Varlığını seller, Azgın sular götürecek Tanrı’nın öfkelendiği gün.

 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud,  sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.

Budur kötünün Tanrı’dan aldığı pay, Budur Tanrı’nın ona verdiği miras.”