Job 29

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

E prosseguindo Jó no seu discurso, disse:

 Ack att jag vore såsom i forna månader,  såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

Ah! Quem me dera ser como eu fui nos meses do passado, como nos dias em que Deus me guardava;

 då hans lykta sken över mitt huvud  och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

quando a sua lâmpada luzia sobre o minha cabeça, e eu com a sua luz caminhava através das trevas;

 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar,  då Guds huldhet vilade över min hydda,

como era nos dias do meu vigor, quando o íntimo favor de Deus estava sobre a minha tenda;

 då ännu den Allsmäktige var med mig  och mina barn stodo runt omkring mig,

quando o Todo-Poderoso ainda estava comigo, e os meus filhos em redor de mim;

 då mina fötter badade i gräddmjölk  och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

quando os meus passos eram banhados em leite, e a rocha me deitava ribeiros de azeite!

 När jag då gick upp till porten i staden  och intog mitt säte på torget,

Quando eu saía para a porta da cidade, e na praça preparava a minha cadeira,

 då drogo de unga sig undan vid min åsyn,  de gamla reste sig upp och blevo stående.

os moços me viam e se escondiam, e os idosos se levantavam e se punham em pé;

 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord  och lade handen på munnen;

os príncipes continham as suas palavras, e punham a mão sobre a sua boca;

 furstarnas röst ljöd då dämpad,  och deras tunga lådde vid gommen.

a voz dos nobres emudecia, e a língua se lhes pegava ao paladar.

 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll,  och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

Pois, ouvindo-me algum ouvido, me tinha por bem-aventurado; e vendo-me algum olho, dava testemunho de mim;

 ty jag räddade den betryckte som ropade,  och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

porque eu livrava o miserável que clamava, e o órfão que não tinha quem o socorresse.

 Den olyckliges välsignelse kom då över mig,  och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

A bênção do que estava a perecer vinha sobre mim, e eu fazia rejubilar-se o coração da viúva.

 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad;  rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

Vestia-me da retidão, e ela se vestia de mim; como manto e diadema era a minha justiça.

 Ögon blev jag då åt den blinde,  och fötter var jag åt den halte.

Fazia-me olhos para o cego, e pés para o coxo;

 Jag var då en fader för de fattiga,  och den okändes sak redde jag ut.

dos necessitados era pai, e a causa do que me era desconhecido examinava com diligência.

 Jag krossade den orättfärdiges käkar  och ryckte rovet undan hans tänder.

E quebrava os caninos do perverso, e arrancava-lhe a presa dentre os dentes.

 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö,  mina dagar skola bliva många såsom sanden.

Então dizia eu: No meu ninho expirarei, e multiplicarei os meus dias como a areia;

 Min rot ligger ju öppen för vatten,  och i min krona faller nattens dagg.

as minhas raízes se estendem até as águas, e o orvalho fica a noite toda sobre os meus ramos;

 Min ära bliver ständigt ny,  och min båge föryngras i min hand.»

a minha honra se renova em mim, e o meu arco se revigora na minha mão.

 Ja, på mig hörde man då och väntade,  man lyssnade under tystnad på mitt råd.

A mim me ouviam e esperavam, e em silêncio atendiam ao meu conselho.

 Sedan jag hade talat, talade ingen annan;  såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

Depois de eu falar, nada replicavam, e minha palavra destilava sobre eles;

 De väntade på mig såsom på regn,  de iade upp sina munnar såsom efter vårregn.

esperavam-me como à chuva; e abriam a sua boca como à chuva tardia.

 När de misströstade, log jag emot dem,  och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

Eu lhes sorria quando não tinham confiança; e não desprezavam a luz do meu rosto;

 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst;  jag tronade då såsom en konung i sin skara,  lik en man som har tröst för de sörjande.

eu lhes escolhia o caminho, assentava-me como chefe, e habitava como rei entre as suas tropas, como aquele que consola os aflitos.