Job 29

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

Og Job blev ved å fremføre sin visdomstale og sa:

 Ack att jag vore såsom i forna månader,  såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

Å, om jeg hadde det som i fordums måneder, som i de dager da Gud vernet om mig,

 då hans lykta sken över mitt huvud  och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

da hans lampe skinte over mitt hode, da jeg ved hans lys vandret gjennem mørket,

 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar,  då Guds huldhet vilade över min hydda,

slik som jeg hadde det i min modne manndoms dager, da Guds vennskap hvilte over mitt telt,

 då ännu den Allsmäktige var med mig  och mina barn stodo runt omkring mig,

da den Allmektige ennu var med mig, og jeg hadde mine barn omkring mig,

 då mina fötter badade i gräddmjölk  och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

da mine føtter badet sig i melk, og berget ved mitt hus lot bekker av olje strømme frem!

 När jag då gick upp till porten i staden  och intog mitt säte på torget,

Når jeg gikk op til porten i byen og inntok mitt sete på torvet,

 då drogo de unga sig undan vid min åsyn,  de gamla reste sig upp och blevo stående.

da drog de unge sig unda ved synet av mig, og de gråhårede reiste sig og blev stående;

 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord  och lade handen på munnen;

høvdinger lot være å tale og la hånden på sin munn;

 furstarnas röst ljöd då dämpad,  och deras tunga lådde vid gommen.

de fornemme tidde stille, og deres tunge blev hengende ved ganen.

 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll,  och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

Enhver som hørte om mig, priste mig lykkelig, og hver den som så mig, gav mig lovord.

 ty jag räddade den betryckte som ropade,  och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

For jeg berget armingen som ropte om hjelp, og den farløse som ingen hjelper hadde.

 Den olyckliges välsignelse kom då över mig,  och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

Den som var sin undergang nær, velsignet mig, og enkens hjerte fikk jeg til å juble.

 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad;  rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

Jeg klædde mig i rettferdighet, og den opslo sin bolig i mig; rettsinn bar jeg som kappe og hue.

 Ögon blev jag då åt den blinde,  och fötter var jag åt den halte.

Øine var jeg for den blinde, og føtter var jeg for den halte.

 Jag var då en fader för de fattiga,  och den okändes sak redde jag ut.

En far var jeg for de fattige, og ukjente folks sak gransket jeg.

 Jag krossade den orättfärdiges käkar  och ryckte rovet undan hans tänder.

Jeg knuste den urettferdiges kjever og rev byttet bort fra hans tenner.

 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö,  mina dagar skola bliva många såsom sanden.

Jeg tenkte da: I mitt rede skal jeg få dø, og mine dager skal bli tallrike som sand.

 Min rot ligger ju öppen för vatten,  och i min krona faller nattens dagg.

Min rot skal ligge åpen for vann, og nattens dugg skal falle på mine grener.

 Min ära bliver ständigt ny,  och min båge föryngras i min hand.»

Min ære blir alltid ny, og min bue forynges i min hånd.

 Ja, på mig hörde man då och väntade,  man lyssnade under tystnad på mitt råd.

Mig hørte de på, de ventet og lyttet i taushet til mitt råd.

 Sedan jag hade talat, talade ingen annan;  såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

Når jeg hadde talt, tok de ikke til orde igjen, og min tale dryppet ned over dem.

 De väntade på mig såsom på regn,  de iade upp sina munnar såsom efter vårregn.

De ventet på min tale som på regn, de åpnet sin munn som for vårregn.

 När de misströstade, log jag emot dem,  och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

Når de var motløse, smilte jeg til dem, og mitt åsyns lys kunde de ikke formørke.

 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst;  jag tronade då såsom en konung i sin skara,  lik en man som har tröst för de sörjande.

Fikk jeg lyst til å gå til dem, da satt jeg der som høvding og tronte som en konge i sin krigerskare, lik en som trøster de sørgende.