Job 30

 Och nu le de åt mig,  människor som äro yngre till åren än jag,  män vilkas fäder jag aktade ringa,  ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Men nu ler de av mig, de som er yngre av år enn jeg, hvis fedre jeg aktet så ringe at jeg ikke vilde sette dem blandt mine fehunder.

 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp,  dessa människor som sakna all manlig kraft?

Hvad hjelp kunde jeg også ha av dem, de som har mistet all manndomskraft?

 Utmärglade äro de ju av brist och svält;  de gnaga sin föda av torra öknen,  som redan i förväg är öde och ödslig.

De er uttæret av nød og sult; de gnager på den tørre mo, som allerede igår var ørk og øde;

 Saltörter plocka de där bland snåren,  och ginströtter är vad de hava till mat.

de plukker melde innunder buskene, og gyvelbuskens røtter er deres brød.

 Ur människors samkväm drives de ut,  man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Fra menneskenes samfund jages de ut; folk roper efter dem som efter tyver.

 I gruvliga klyftor måste de bo,  i hålor under jorden och i bergens skrevor.

I fryktelige kløfter må de bo, i huler i jord og berg.

 Bland snåren häva de upp sitt tjut,  under nässlor ligga de skockade,

Mellem buskene skriker de, i neslekratt samler de sig,

 en avföda av dårar och ärelöst folk,  utjagade ur landet med hugg och slag.

barn av dårer og æreløse folk, pisket ut av landet.

 Och för sådana har jag nu blivit en visa,  de hava mig till ämne för sitt tal;

Og nu er jeg blitt til en spottesang og et ordsprog for dem.

 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,  de hava ej försyn för att spotta åt mig.

De avskyr mig, holder sig langt borte fra mig, og mitt ansikt sparer de ikke for spytt;

 Nej, mig till plåga, lossa de alla band,  alla tyglar kasta de av inför mig.

for de har løst sine tøiler og ydmyket mig, og bislet har de kastet av for mine øine.

 Invid min högra sida upphäver sig ynglet;  mina fötter vilja de stöta undan.  De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Ved min høire side reiser deres yngel sig; mine føtter støter de bort og legger sine ulykkesveier mot mig.

 Stigen framför mig hava de rivit upp.  De göra sitt bästa till att fördärva mig,  de som dock själva äro hjälplösa.

De bryter op min sti, de gjør hvad de kan for å ødelegge mig, de som selv ingen hjelper har.

 Såsom genom en bred rämna bryta de in;  de vältra sig fram under murarnas brak.

Som gjennem en vid revne kommer de; gjennem nedstyrtende murer velter de sig frem.

 Förskräckelser välvas ned över mig.  Såsom en storm bortrycka de min ära,  och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Redsler har vendt sig mot mig, som stormen forfølger de min ære, og som en sky er min velferd faret bort.

 Och nu utgjuter sig min själ inom mig,  eländesdagar hålla mig fast.

Og nu utøser min sjel sig i mig; trengsels dager holder mig fast.

 Natten bortfräter benen i min kropp,  och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

Natten gjennemborer mine ben, så de faller av, og min verk og pine hviler ikke.

 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt,  såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Ved Guds store kraft er det blitt slik med mig at min klædning ikke er til å kjenne igjen; den henger tett omkring mig som kraven på min underkjortel.

 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt,  och själv är jag nu lik stoft och aska.

Han har kastet mig ut i skarnet, så jeg er blitt lik støv og aske.

 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;  jag står här, men de bespejar mig allenast.

Jeg skriker til dig, men du svarer mig ikke; jeg står der, og du bare ser på mig.

 Du förvandlas för mig till en grym fiende,  med din starka hand ansätter du mig.

Du er blitt grusom mot mig, med din sterke hånd forfølger du mig.

 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,  och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Du løfter mig op i stormen, du lar mig fare avsted, og du lar mig forgå i dens brak;

 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden,  till den boning dit allt levande församlas.

for jeg vet at du fører mig til døden, til den bolig hvor alt levende samles.

 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen,  ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Dog, rekker ikke mennesket ut sin hånd når alt synker i grus? Skriker han ikke om hjelp når han er kommet i ulykke?

 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar,  och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Gråt jeg ikke selv over den som hadde hårde dager? Sørget ikke min sjel over den fattige?

 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom;  jag hoppades på ljus, men mörker kom.

For jeg ventet godt, men det kom ondt; jeg håpet på lys, men det kom mørke.

 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro,  eländesdagar hava ju mött mig.

Mine innvoller koker og er ikke stille; trengsels dager er kommet over mig.

 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen;  mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Sort går jeg omkring, men ikke av solens hete; midt iblandt folk reiser jeg mig og roper om hjelp.

 En broder har jag blivit till schakalerna,  och en frände är jag vorden till strutsarna.

Jeg er blitt en bror av sjakaler og en stallbror av strutser.

 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött,  benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Min hud er sort og faller av mig, og mine ben er brent av hete.

 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt,  mina pipors klang i högljudd gråt.

Og min citar er blitt til sorg, og min fløite til gråt og klage.