Job 27

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

Job vedblev at fremsætte sit Tankesprog:

 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt,  den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:

"Så sandt Gud lever, som satte min Ret til Side, den Almægtige, som gjorde mig mod i Hu:

 aldrig, så länge ännu min ande är i mig  och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,

Så længe jeg drager Ånde og har Guds Ånde i Næsen,

 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är,  och min tunga bära fram oärligt tal.

skal mine Læber ej tale Uret, min Tunge ej fare med Svig!

 Bort det, att jag skulle giva eder rätt!  Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.

Langt være det fra mig at give jer Ret; til jeg udånder, opgiver jeg ikke min Uskyld.

 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke,  mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.

Jeg hævder min Ret, jeg slipper den ikke, ingen af mine Dage piner mit Sind.

 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där  och min motståndare såsom orättfärdig.

Som den gudløse gå det min Fjende, min Modstander som den lovløse!

 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres,  när hans själ ryckes bort av Gud?

Thi hvad er den vanhelliges Håb, når Gud bortskærer og kræver hans Sjæl?

 Månne Gud skall höra hans rop,  när nöden kommer över honom?

Hører mon Gud hans Skrig, når Angst kommer over ham?

 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige,  kan han åkalla Gud alltid?

Mon han kan fryde sig over den Almægtige, føjer han ham, når han påkalder ham?

 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga;  huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.

Jeg vil lære jer om Guds Hånd, den Almægtiges Tanker dølger jeg ikke;

 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det;  huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?

se, selv har I alle set det, hvi har I så tomme Tanker?

 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud,  vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:

Det er den gudløses Lod fra Gud, Arven, som Voldsmænd får fra den Almægtige:

 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets;  hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.

Vokser hans Sønner, er det for Sværdet, hans Afkom mættes ikke med Brød;

 De som slippa undan läggas i graven genom pest,  och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.

de øvrige bringer Pesten i Graven, deres Enker kan ej holde Klage over dem.

 Om han ock hopar silver såsom stoft  och lägger kläder på hög såsom lera,

Opdynger han Sølv som Støv og samler sig Klæder som Ler

 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög,  och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.

han samler, men den retfærdige klæder sig i dem, og Sølvet arver den skyldfri;

 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen,  det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.

han bygger sit Hus som en Edderkops, som Hytten, en Vogter gør sig;

 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort;  men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.

han lægger sig rig, men for sidste ang, han slår Øjnene op, og er det ej mer;

 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt,  om natten rövas han bort av stormen.

Rædsler når ham som Vande, ved Nat river Stormen ham bort;

 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos,  den rycker honom undan från hans plats.

løftet af Østenstorm farer han bort, den fejer ham væk fra hans Sted.

 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom;  för hans hand måste han flykta med hast.

Skånselsløst skyder han på ham, i Hast må han fly fra hans Hånd;

 Då slår man ihop händerna, honom till hån;  man visslar åt honom på platsen där han var.

man klapper i Hænderne mod ham og piber ham bort fra hans Sted!