Job 21

Därefter tog Job till orda och sade:

Job progovori i reče:

 Hören åtminstone på mina ord;  låten det vara den tröst som I given mig.

"Slušajte, slušajte dobro što ću reći, utjehu mi takvu barem udijelite.

 Haven fördrag med mig, så att jag får tala;  sedan jag har talat, må du bespotta.

Otrpite da riječ jednu ja izrečem, kad završim, tad se rugajte slobodno.

 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga?  Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?

Zar protiv čovjeka dižem ja optužbu? Kako da strpljenje onda ne izgubim?

 Akten på mig, så skolen I häpna  och nödgas lägga handen på munnen.

Pogledajte na me: užas će vas spopast', rukom ćete svoja zakloniti usta;

 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv,  och förfäran griper mitt kött.

pomislim li na to, prestravim se i sam i čitavim svojim tad protrnem tijelom.

 Varför få de ogudaktiga leva,  ja, med åldern växa till i rikedom?

Zašto na životu ostaju zlikovci i, što su stariji, moćniji bivaju?

 De se sina barn leva kvar hos sig,  och sin avkomma hava de inför sina ögon.

Potomstvo njihovo s njima napreduje a izdanci im se množe pred očima.

 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse;  Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

Strah nikakav kuće njihove ne mori i šiba ih Božja ostavlja na miru.

 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves;  lätt kalva deras kor, och icke i otid.

Njihovi bikovi plode pouzdano, krave im se tele i ne jalove se.

 Sina barn släppa de ut såsom en hjord,  deras piltar hoppa lustigt omkring.

K'o jagnjad djeca im slobodno skakuću, veselo igraju njihovi sinovi.

 De stämma upp med pukor och harpor,  och glädja sig vid pipors ljud.

Oni pjevaju uz harfe i bubnjeve i vesele se uz zvukove svirale.

 De förnöta sina dagar i lust,  och ned till dödsriket fara de i frid.

Dane svoje završavaju u sreći, u Podzemlje oni silaze spokojno.

 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss,  dina vägar vilja vi icke veta av.

A govorili su Bogu: 'Ostavi nas, ne želimo znati za tvoje putove!

 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom?  och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

TÓa tko je Svesilni da njemu služimo i kakva nam korist da ga zazivamo?'

 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka,  och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

Zar svoju sreću u ruci ne imahu, makar do Njega ne drže ništa oni?

 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa,  huru ofta händer det att ofärd kommer över dem,  och att han tillskiftar dem lotter i vrede?

Zar se luč opakog kada ugasila? Zar se na njega oborila nesreća? Zar mu u gnjevu svom On skroji sudbinu?

 De borde ju bliva såsom halm för vinden,  lika agnar som stormen rycker bort.

Zar je kao slama na vjetru postao, kao pljeva koju vihor svud raznosi?

 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.»  Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.

Hoće l' ga kaznit' Bog u njegovoj djeci? Ne, njega nek' kazni da sam to osjeti!

 Med egna ögon borde han se sitt fall,  och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.

Vlastitim očima nek' rasap svoj vidi, neka se napije srdžbe Svesilnoga!

 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta,  när hans månaders antal har nått sin ände?

TÓa što poslije smrti on za dom svoj mari kad će se presjeć' niz njegovih mjeseci?

 »Skall man då lära Gud förstånd,  honom som dömer över de högsta?»

Ali tko će Boga učiti mudrosti, njega koji sudi najvišim bićima?

 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid,  där han sitter i allsköns frid och ro;

Jedan umire u punom blagostanju, bez briga ikakvih, u potpunom miru,

 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk,  och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

bokova od pretiline otežalih i kostiju sočne moždine prepunih.

 Den andre måste dö med bedrövad själ,  och aldrig fick han njuta av någon lycka.

A drugi umire s gorčinom u duši, nikad nikakve ne okusivši sreće.

 Tillsammans ligga de så i stoftet,  och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

Obojica leže zajedno u prahu, crvi ih jednako prekrivaju oba.

 Se, jag känner väl edra tankar  och de funder med vilka I viljen nedslå mig.

O, znam dobro kakve vaše su namjere, kakve zlosti protiv mene vi snujete.

 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus,  av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

Jer pitate: 'Gdje je kuća plemićeva, šator u kojem stanovahu opaki?'

 Haven I då ej frågat dem som vida foro,  och akten I ej på deras vittnesbörd:

Niste li na cesti putnike pitali, zar njihovo svjedočanstvo ne primate:

 att den onde bliver sparad på ofärdens dag  och bärgad undan på vredens dag?

'Opaki je u dan nesreće pošteđen i u dan Božje jarosti veseo je.'

 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg?  Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

Al' na postupcima tko će mu predbacit' i tko će mu vratit' što je počinio?

 Och när han har blivit bortförd till graven,  så vakar man sedan där vid kullen.

A kad ga na kraju na groblje odnesu, na grobni mu humak postavljaju stražu.

 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor.  I hans spår drager hela världen fram;  före honom har och otaliga gått.

Lake su mu grude zemlje u dolini dok za njime ide čitavo pučanstvo.

 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst?  Av edra svar står allenast trolösheten kvar.

O, kako su vaše utjehe isprazne! Kakva su prijevara vaši odgovori!"