Job 9

Eyüp şöyle yanıtladı:

Därefter tog Job till orda och sade:

“Biliyorum, gerçekten öyledir, Ama Tanrı’nın önünde insan nasıl haklı çıkabilir?

 Ja, förvisso vet jag att så är;  huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?

Biri O’nunla tartışmak istese, Binde bir bile O’na yanıt veremez.

 Vill han gå till rätta med henne,  så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.

O’nun bilgisi derin, gücü eşsizdir, Kim O’na direndi de ayakta kaldı?

 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft,  vem kan trotsa honom och dock slippa undan;

O dağları yerinden oynatır da, Dağlar farkına varmaz, Öfkeyle altüst eder onları.

 honom som oförtänkt flyttar bort berg  och omstörtar dem i sin vrede;

Dünyayı yerinden oynatır, Direklerini titretir.

 honom som kommer jorden att vackla från sin plats,  och dess pelare bäva därvid;

Güneşe buyruk verir, doğmaz güneş, Yıldızları mühürler.

 honom som befaller solen, så går hon icke upp,  och som sätter stjärnorna under försegling;

O’dur tek başına gökleri geren, Denizin dalgaları üzerinde yürüyen.

 honom som helt allena spänner ut himmelen  och skrider fram över havets toppar;

[] Büyük Ayı’yı, Oryon’u, Ülker’i, Güney takımyıldızlarını yaratan O’dur.

 honom som har gjort Karlavagnen och Orion,  Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;

Anlayamadığımız büyük işler, Sayısız şaşılası işler yapan O’dur.

 honom som gör stora och outrannsakliga ting  och under, flera än någon kan räkna?

İşte, yanımdan geçer, O’nu göremem, Geçip gider, farkına bile varmam.

 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det,  han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.

Evet, O avını kaparsa, kim O’nu durdurabilir? Kim O’na, ‘Ne yapıyorsun’ diyebilir?

 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom?  Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

Tanrı öfkesini dizginlemez, Rahav’ın yardımcıları bile O’nun ayağına kapanır.

 Gud, han ryggar icke sin vrede;  för honom har Rahabs följe måst böja sig;

“Nerde kaldı ki, ben O’na yanıt vereyim, O’nunla tartışmak için söz bulayım?

 huru skulle jag då våga svara honom,  välja ut ord till att tala med honom?

Haklı olsam da O’na yanıt veremez, Merhamet etmesi için yargıcıma yalvarırdım ancak.

 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara;  jag finge anropa min motpart om misskund.

O’nu çağırsam, O da bana yanıt verseydi, Yine de inanmazdım sesime kulak verdiğine.

 Och om han än svarade mig på mitt rop,  så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

O beni kasırgayla eziyor, Nedensiz yaralarımı çoğaltıyor.

 Ty med storm hemsöker han mig  och slår mig med sår på sår, utan sak.

Soluk almama izin vermiyor, Ancak beni acıya doyuruyor.

 Han unnar mig icke att hämta andan;  nej, med bedrövelser mättar han mig.

Sorun güç sorunuysa, O güçlüdür! Adalet sorunuysa, kim O’nu mahkemeye çağırabilir?

 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!»,  gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»

Suçsuz olsam ağzım beni suçlar, Kusursuz olsam beni suçlu çıkarır.

 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig;  vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

“Kusursuz olsam da kendime aldırdığım yok, Yaşamımı hor görüyorum.

 Men ostrafflig är jag!  Jag aktar ej mitt liv,  jag frågar icke efter, om jag får leva.

Hepsi bir, bu yüzden diyorum ki, ‘O suçluyu da suçsuzu da yok ediyor.’

 Det må gå som det vill, nu vare det sagt:  han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

Kırbaç ansızın ölüm saçınca, O suçsuzların sıkıntısıyla eğlenir.

 Om en landsplåga kommer med plötslig död,  så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.

Dünya kötülerin eline verilmiş, Yargıçların gözünü kapayan O’dur. O değilse, kimdir?

 Jorden är given i de ogudaktigas hand,  och täckelse sätter han för dess domares ögon.  Är det ej han som gör det, vem är det då?

“Günlerim koşucudan çabuk, İyilik görmeden geçmekte.

 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare,  de fly bort utan att hava sett någon lycka;

Kamış sandal gibi kayıp gidiyor, Avının üstüne süzülen kartal gibi.

 de ila åstad såsom en farkost av rör,  såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

‘Acılarımı unutayım, Üzgün çehremi değiştirip gülümseyeyim’ desem,

 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer,  att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,

Bütün dertlerimden yılarım, Çünkü beni suçsuz saymayacağını biliyorum.

 Så måste jag dock bäva för alla mina kval;  jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

Madem suçlanacağım, Neden boş yere uğraşayım?

 Nej, såsom skyldig måste jag stå där;  varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?

Sabun otuyla yıkansam, Ellerimi kül suyuyla temizlesem,

 Om jag än tvår mig i snö  och renar mina händer i lutsalt,

Beni yine pisliğe batırırsın, Giysilerim bile benden tiksinir.

 så skall du dock sänka mig ned i pölen,  så att mina kläder måste vämjas vid mig.

O benim gibi bir insan değil ki, O’na yanıt vereyim, Birlikte mahkemeye gideyim.

 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom,  ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;

Keşke aramızda bir hakem olsa da, Elini ikimizin üstüne koysa!

 ingen skiljeman finnes mellan oss,  ingen som har myndighet över oss båda.

Tanrı sopasını üzerimden kaldırsın, Dehşeti beni yıldırmasın.

 Må han blott vända av från mig sitt ris,  och må fruktan för honom ej förskräcka mig;

O zaman konuşur, O’ndan korkmazdım, Ama bu durumda bir şey yapamam.

 då skall jag tala utan att rädas för honom,  ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.