Job 10

“Yaşamımdan usandım, Özgürce yakınacak, İçimdeki acıyla konuşacağım.

 Min själ är led vid livet.  Jag vill giva fritt lopp åt min klagan,  jag vill tala i min själs bedrövelse.

Tanrı’ya: Beni suçlama diyeceğim, Ama söyle, niçin benimle çekişiyorsun.

 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig;  låt mig veta varför du söker sak mot mig.

Hoşuna mı gidiyor gaddarlık etmek, Kendi ellerinin emeğini reddedip Kötülerin tasarılarını onaylamak?

 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk,  medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

Sende insan gözü mü var? İnsanın gördüğü gibi mi görüyorsun?

 Har du då ögon som en varelse av kött,  eller ser du såsom människor se?

Günlerin ölümlü birinin günleri gibi, Yılların insanın yılları gibi mi ki,

 Är din ålder som en människas ålder,  eller äro dina år såsom en mans tider,

Suçumu arıyor, Günahımı araştırıyorsun?

 eftersom du letar efter missgärning hos mig  och söker att hos mig finna synd,

Kötü olmadığımı, Senin elinden beni kimsenin kurtaramayacağını biliyorsun.

 du som dock vet att jag icke är skyldig,  och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

“Senin ellerin bana biçim verdi, beni yarattı, Şimdi dönüp beni yok mu edeceksin?

 Dina händer hava danat och gjort mig,  helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

Lütfen anımsa, balçık gibi bana sen biçim verdin, Beni yine toprağa mı döndüreceksin?

 Tänk på huru du formade mig såsom lera;  och nu låter du mig åter varda till stoft!

Beni süt gibi dökmedin mi, Peynir gibi katılaştırmadın mı?

 Ja, du utgöt mig såsom mjölk,  och såsom ostämne lät du mig stelna.

Bana et ve deri giydirdin, Beni kemiklerle, sinirlerle ördün.

 Med hud och kött beklädde du mig,  av ben och senor vävde du mig samman.

Bana yaşam verdin, sevgi gösterdin, İlgin ruhumu korudu.

 Liv och nåd beskärde du mig,  och genom din vård bevarades min ande.

“Ama bunları yüreğinde gizledin, Biliyorum aklındakini:

 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken,  jag vet att du hade detta i sinnet:

Günah işleseydim, beni gözlerdin, Suçumu cezasız bırakmazdın.

 om jag syndade, skulle du vakta på mig  och icke lämna min missgärning ostraffad.

Suçluysam, vay başıma! Suçsuzken bile başımı kaldıramıyorum, Çünkü utanç doluyum, çaresizim.

 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig!  Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud,  jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

Başımı kaldırsam, aslan gibi beni avlar, Şaşılası gücünü yine gösterirsin üstümde.

 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig  och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

Bana karşı yeni tanıklar çıkarır, Öfkeni artırırsın. Orduların dalga dalga üzerime geliyor.

 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram  och alltmer låta mig känna din förtörnelse;  med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

“Niçin doğmama izin verdin? Keşke ölseydim, hiçbir göz beni görmeden!

 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet?  Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

Hiç var olmamış olurdum, Rahimden mezara taşınırdım.

 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till;  från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

Birkaç günlük ömrüm kalmadı mı? Beni rahat bırak da biraz yüzüm gülsün;

 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara,  lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

Dönüşü olmayan yere gitmeden önce, Karanlık ve ölüm gölgesi diyarına,

 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter,  bort till mörkrets och dödsskuggans land,

Zifiri karanlık diyarına, Ölüm gölgesi, kargaşa diyarına, Aydınlığın karanlığı andırdığı yere.”

 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten,  dit där dödsskugga och förvirring råder,  ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.