Job 19

Därefter tog Job till orda och sade:

Eyüp şöyle yanıtladı:

 Huru länge skolen I bedröva min själ  och krossa mig sönder med edra ord?

“Ne zamana dek beni üzecek, Sözlerinizle ezeceksiniz?

 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig  och kränkt mig utan all försyn.

On kez oldu beni aşağılıyor, Hiç utanmadan saldırıyorsunuz.

 Om så är, att jag verkligen har farit vilse,  då är förvillelsen min egen sak.

Yanlış yola sapmışsam, Bu benim suçum.

 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig,  och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

Kendinizi gerçekten benden üstün görüyor, Utancımı bana karşı kullanıyorsanız,

 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt  och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

Bilin ki, Tanrı bana haksızlık yaptı, Beni ağıyla kuşattı.

 Se, jag klagar över våld, men får intet svar;  jag ropar, men får icke rätt.

“İşte, ‘Zorbalık bu!’ diye haykırıyorum, ama yanıt yok, Yardım için bağırıyorum, ama adalet yok.

 Min väg har han iat, så att jag ej kommer fram,  och över mina stigar breder han mörker.

Yoluma set çekti, geçemiyorum, Yollarımı karanlığa boğdu.

 Min ära har han avklätt mig,  och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

Üzerimden onurumu soydu, Başımdaki tacı kaldırdı.

 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås;  han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

Her yandan yıktı beni, tükendim, Umudumu bir ağaç gibi kökünden söktü.

 Sin vrede låter han brinna mot mig  och aktar mig såsom sina ovänners like.

Öfkesi bana karşı alev alev yanıyor, Beni hasım sayıyor.

 Hans skaror draga samlade fram  och bereda sig väg till anfall mot mig;  de lägra sig runt omkring min hydda.

Orduları üstüme üstüme geliyor, Bana karşı rampalar yapıyor, Çadırımın çevresinde ordugah kuruyorlar.

 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder;  mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

“Kardeşlerimi benden uzaklaştırdı, Tanıdıklarım bana büsbütün yabancılaştı.

 Mina närmaste hava dragit sig undan,  och mina förtrogna hava förgätit mig.

Akrabalarım uğramaz oldu, Yakın dostlarım beni unuttu.

 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling;  en främmande man har jag blivit i deras ögon.

Evimdeki konuklarla hizmetçiler Beni yabancı sayıyor, Garip oldum gözlerinde.

 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke;  ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

Kölemi çağırıyorum, yanıtlamıyor, Dil döksem bile.

 Min andedräkt är vidrig för min hustru,  jag väcker leda hos min moders barn.

Soluğum karımı tiksindiriyor, Kardeşlerim benden iğreniyor.

 Till och med de små barnen visa mig förakt;  så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

Çocuklar bile beni küçümsüyor, Ayağa kalksam benimle eğleniyorlar.

 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med;  de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

Bütün yakın dostlarım benden iğreniyor, Sevdiklerim yüz çeviriyor.

 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull;  knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

Bir deri bir kemiğe döndüm, Ölümün eşiğine geldim.

 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner,  då nu Guds hand så har hemsökt mig.

“Ey dostlarım, acıyın bana, siz acıyın, Çünkü Tanrı’nın eli vurdu bana.

 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud,  och aldrig bliva mätta av mitt kött?

Neden Tanrı gibi siz de beni kovalıyor, Etime doymuyorsunuz?

 Ack att mina ord skreves upp,  ack att de bleve upptecknade i en bok,

“Keşke şimdi sözlerim yazılsa, Kitaba geçseydi,

 ja, bleve med ett stift av järn och med bly  för evig tid inpräglade i klippan!

Demir kalemle, kurşunla Sonsuza dek kalsın diye kayaya kazılsaydı!

 Dock, jag vet att min förlossare lever,  och att han till slut skall stå fram över stoftet.

Oysa ben kurtarıcımın yaşadığını, Sonunda yeryüzüne geleceğini biliyorum.

 Och sedan denna min sargade hud är borta,  skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

Derim yok olduktan sonra, Yeni bedenimle Tanrı’yı göreceğim.

 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp,  för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling;  därefter trånar jag i mitt innersta.

O’nu kendim göreceğim, Kendi gözlerimle, başkası değil. Yüreğim bayılıyor bağrımda!

 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!»  -- såsom vore skulden att finna hos mig --

Eğer, ‘Sıkıntının kökü onda olduğu için Onu kovalım’ diyorsanız,

 då mån I taga eder till vara för svärdet,  ty vreden hör till de synder som straffas med svärd;  så mån I då besinna att en dom skall komma.

Kılıçtan korkmalısınız, Çünkü kılıç cezası öfkeli olur, O zaman adaletin var olduğunu göreceksiniz.”