Job 29

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

Giobbe riprese il suo discorso e disse:

 Ack att jag vore såsom i forna månader,  såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

"Oh foss’io come ne’ mesi d’una volta, come ne’ giorni in cui Dio mi proteggeva,

 då hans lykta sken över mitt huvud  och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

quando la sua lampada mi risplendeva sul capo, e alla sua luce io camminavo nelle tenebre!

 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar,  då Guds huldhet vilade över min hydda,

Oh fossi com’ero a’ giorni della mia maturità, quando Iddio vegliava amico sulla mia tenda,

 då ännu den Allsmäktige var med mig  och mina barn stodo runt omkring mig,

quando l’Onnipotente stava ancora meco, e avevo i miei figliuoli d’intorno;

 då mina fötter badade i gräddmjölk  och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

quando mi lavavo i piedi nel latte e dalla roccia mi fluivano ruscelli d’olio!

 När jag då gick upp till porten i staden  och intog mitt säte på torget,

Allorché uscivo per andare alla porta della città e mi facevo preparare il seggio sulla piazza,

 då drogo de unga sig undan vid min åsyn,  de gamla reste sig upp och blevo stående.

i giovani, al vedermi, si ritiravano, i vecchi s’alzavano e rimanevano in piedi;

 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord  och lade handen på munnen;

i maggiorenti cessavan di parlare e si mettevan la mano sulla bocca;

 furstarnas röst ljöd då dämpad,  och deras tunga lådde vid gommen.

la voce dei capi diventava muta, la lingua s’attaccava al loro palato.

 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll,  och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

L’orecchio che mi udiva, mi diceva beato; l’occhio che mi vedeva mi rendea testimonianza,

 ty jag räddade den betryckte som ropade,  och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

perché salvavo il misero che gridava aiuto, e l’orfano che non aveva chi lo soccorresse.

 Den olyckliges välsignelse kom då över mig,  och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

Scendea su me la benedizione di chi stava per perire, e facevo esultare il cuor della vedova.

 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad;  rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

La giustizia era il mio vestimento ed io il suo; la probità era come il mio mantello e il mio turbante.

 Ögon blev jag då åt den blinde,  och fötter var jag åt den halte.

Ero l’occhio del cieco, il piede dello zoppo;

 Jag var då en fader för de fattiga,  och den okändes sak redde jag ut.

ero il padre de’ poveri, e studiavo a fondo la causa dello sconosciuto.

 Jag krossade den orättfärdiges käkar  och ryckte rovet undan hans tänder.

Spezzavo la ganascia all’iniquo, e gli facevo lasciar la preda che avea fra i denti.

 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö,  mina dagar skola bliva många såsom sanden.

E dicevo: "Morrò nel mio nido, e moltiplicherò i miei giorni come la rena;

 Min rot ligger ju öppen för vatten,  och i min krona faller nattens dagg.

le mie radici si stenderanno verso l’acque, la rugiada passerà la notte sui miei rami;

 Min ära bliver ständigt ny,  och min båge föryngras i min hand.»

la mia gloria sempre si rinnoverà, e l’arco rinverdirà nella mia mano".

 Ja, på mig hörde man då och väntade,  man lyssnade under tystnad på mitt råd.

Gli astanti m’ascoltavano pieni d’aspettazione, si tacevan per udire il mio parere.

 Sedan jag hade talat, talade ingen annan;  såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

Quand’avevo parlato, non replicavano; la mia parola scendeva su loro come una rugiada.

 De väntade på mig såsom på regn,  de iade upp sina munnar såsom efter vårregn.

E m’aspettavan come s’aspetta la pioggia; aprivan larga la bocca come a un acquazzone di primavera.

 När de misströstade, log jag emot dem,  och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

Io sorridevo loro quand’erano sfiduciati; e non potevano oscurar la luce del mio volto.

 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst;  jag tronade då såsom en konung i sin skara,  lik en man som har tröst för de sörjande.

Quando andavo da loro, mi sedevo come capo, ed ero come un re fra le sue schiere, come un consolatore in mezzo agli afflitti.