Job 21

Därefter tog Job till orda och sade:

A odpovídaje Job, řekl:

 Hören åtminstone på mina ord;  låten det vara den tröst som I given mig.

Poslouchejte pilně řeči mé, a bude mi to za potěšení od vás.

 Haven fördrag med mig, så att jag får tala;  sedan jag har talat, må du bespotta.

Postrpte mne, abych i já mluvil, a když odmluvím, posmívejž se.

 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga?  Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?

Zdaliž já před člověkem naříkám? A poněvadž jest proč, jakž nemá býti ssoužen duch můj?

 Akten på mig, så skolen I häpna  och nödgas lägga handen på munnen.

Pohleďte na mne, a užasněte se, a položte prst na ústa.

 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv,  och förfäran griper mitt kött.

Ano já sám, když rozvažuji své bídy, tedy se děsím, a spopadá tělo mé hrůza.

 Varför få de ogudaktiga leva,  ja, med åldern växa till i rikedom?

Proč bezbožní živi jsou, k věku starému přicházejí, též i bohatnou?

 De se sina barn leva kvar hos sig,  och sin avkomma hava de inför sina ögon.

Símě jejich stálé jest před oblíčejem jejich s nimi, a rodina jejich před očima jejich.

 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse;  Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

Domové jejich bezpečni jsou před strachem, aniž metla Boží na nich.

 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves;  lätt kalva deras kor, och icke i otid.

Býk jejich připouštín bývá, ale ne na prázdno; kráva jejich rodí, a nepotracuje plodu.

 Sina barn släppa de ut såsom en hjord,  deras piltar hoppa lustigt omkring.

Vypouštějí jako stádo maličké své, a synové jejich poskakují.

 De stämma upp med pukor och harpor,  och glädja sig vid pipors ljud.

Povyšují hlasu při bubnu a harfě, a veselí se k zvuku muziky.

 De förnöta sina dagar i lust,  och ned till dödsriket fara de i frid.

Tráví v štěstí dny své, a v okamžení do hrobu sstupují.

 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss,  dina vägar vilja vi icke veta av.

Kteříž říkají Bohu silnému: Odejdi od nás, nebo známosti cest tvých neoblibujeme.

 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom?  och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

Kdo jest Všemohoucí, abychom sloužili jemu? A jaký toho zisk, že bychom se modlili jemu?

 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka,  och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

Ale pohleď, že není v moci jejich štěstí jejich, pročež rada bezbožných vzdálena jest ode mne.

 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa,  huru ofta händer det att ofärd kommer över dem,  och att han tillskiftar dem lotter i vrede?

Často-liž svíce bezbožných hasne? Přichází-liž na ně bída jejich? Poděluje-liž je bolestmi Bůh v hněvě svém?

 De borde ju bliva såsom halm för vinden,  lika agnar som stormen rycker bort.

Bývají-liž jako plevy před větrem, a jako drtiny, kteréž zachvacuje vicher?

 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.»  Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.

Odkládá-liž Bůh synům bezbožníka nepravost jeho? Odplacuje-liž jemu tak, aby to znáti mohl,

 Med egna ögon borde han se sitt fall,  och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.

A aby viděly oči jeho neštěstí jeho, a prchlivost Všemohoucího že by pil?

 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta,  när hans månaders antal har nått sin ände?

O dům pak jeho po něm jaká jest péče jeho, když počet měsíců jeho bude umenšen?

 »Skall man då lära Gud förstånd,  honom som dömer över de högsta?»

Zdali Boha silného kdo učiti bude umění, kterýž sám vysokosti soudí?

 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid,  där han sitter i allsköns frid och ro;

Tento umírá v síle dokonalosti své, všelijak bezpečný a pokojný.

 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk,  och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

Prsy jeho plné jsou mléka, a mozk kostí jeho svlažován bývá.

 Den andre måste dö med bedrövad själ,  och aldrig fick han njuta av någon lycka.

Jiný pak umírá v hořkosti ducha, kterýž nikdy nejídal s potěšením.

 Tillsammans ligga de så i stoftet,  och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

Jednostejně v prachu lehnou, a červy se rozlezou.

 Se, jag känner väl edra tankar  och de funder med vilka I viljen nedslå mig.

Aj, známť myšlení vaše, a chytrosti, kteréž proti mně neprávě vymýšlíte.

 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus,  av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

Nebo pravíte: Kde jest dům urozeného? A kde stánek příbytků bezbožných?

 Haven I då ej frågat dem som vida foro,  och akten I ej på deras vittnesbörd:

Což jste se netázali jdoucích cestou? Zkušení-liž aspoň jejich nepovolíte,

 att den onde bliver sparad på ofärdens dag  och bärgad undan på vredens dag?

Že v den neštěstí ochranu mívá bezbožný, v den, pravím, rozhněvání přistřín bývá?

 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg?  Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

Kdo jemu oznámí zjevně cestu jeho? Aneb za to, co činil, kdo jemu odplatí?

 Och när han har blivit bortförd till graven,  så vakar man sedan där vid kullen.

A však i on k hrobu vyprovozen bude, a tam zůstane.

 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor.  I hans spår drager hela världen fram;  före honom har och otaliga gått.

Sladnou jemu hrudy údolí, nadto za sebou všecky lidi táhne, těch pak, kteříž ho předešli, není počtu.

 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst?  Av edra svar står allenast trolösheten kvar.

Hle, jak vy mne marně troštujete, nebo v odpovědech vašich nezůstává než faleš.