Job 29

Y VOLVIÓ Job á tomar su propósito, y dijo:
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
¡Quién me tornase como en los meses pasados, Como en los días que Dios me guardaba,
 Ack att jag vore såsom i forna månader,  såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
Cuando hacía resplandecer su candela sobre mi cabeza, Á la luz de la cual yo caminaba en la oscuridad;
 då hans lykta sken över mitt huvud  och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
Como fué en los días de mi mocedad, Cuando el secreto de Dios estaba en mi tienda;
 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar,  då Guds huldhet vilade över min hydda,
Cuando aún el Omnipotente estaba conmigo, Y mis hijos alrededor de mi;
 då ännu den Allsmäktige var med mig  och mina barn stodo runt omkring mig,
Cuando lavaba yo mis caminos con manteca, Y la piedra me derramaba ríos de aceite!
 då mina fötter badade i gräddmjölk  och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
Cuando salía á la puerta á juicio, Y en la plaza hacía preparar mi asiento,
 När jag då gick upp till porten i staden  och intog mitt säte på torget,
Los mozos me veían, y se escondían; Y los viejos se levantaban, y estaban en pie;
 då drogo de unga sig undan vid min åsyn,  de gamla reste sig upp och blevo stående.
Los príncipes detenían sus palabras, Ponían la mano sobre su boca;
 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord  och lade handen på munnen;
La voz de los principales se ocultaba, Y su lengua se pegaba á su paladar:
 furstarnas röst ljöd då dämpad,  och deras tunga lådde vid gommen.
Cuando los oídos que me oían, me llamaban bienaventurado, Y los ojos que me veían, me daban testimonio:
 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll,  och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
Porque libraba al pobre que gritaba, Y al huérfano que carecía de ayudador.
 ty jag räddade den betryckte som ropade,  och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
La bendición del que se iba á perder venía sobre mí; Y al corazón de la viuda daba alegría.
 Den olyckliges välsignelse kom då över mig,  och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
Vestíame de justicia, y ella me vestía como un manto; Y mi toca era juicio.
 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad;  rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
Yo era ojos al ciego, Y pies al cojo.
 Ögon blev jag då åt den blinde,  och fötter var jag åt den halte.
Á los menesterosos era padre; Y de la causa que no entendía, me informaba con diligencia:
 Jag var då en fader för de fattiga,  och den okändes sak redde jag ut.
Y quebraba los colmillos del inicuo, Y de sus dientes hacía soltar la presa.
 Jag krossade den orättfärdiges käkar  och ryckte rovet undan hans tänder.
Y decía yo: En mi nido moriré, Y como arena multiplicaré días.
 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö,  mina dagar skola bliva många såsom sanden.
Mi raíz estaba abierta junto á las aguas, Y en mis ramas permanecía el rocío.
 Min rot ligger ju öppen för vatten,  och i min krona faller nattens dagg.
Mi honra se renovaba en mí, Y mi arco se corroboraba en mi mano.
 Min ära bliver ständigt ny,  och min båge föryngras i min hand.»
Oíanme, y esperaban; Y callaban á mi consejo.
 Ja, på mig hörde man då och väntade,  man lyssnade under tystnad på mitt råd.
Tras mi palabra no replicaban, Y mi razón destilaba sobre ellos.
 Sedan jag hade talat, talade ingen annan;  såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
Y esperábanme como á la lluvia, Y abrían su boca como á la lluvia tardía.
 De väntade på mig såsom på regn,  de iade upp sina munnar såsom efter vårregn.
Si me reía con ellos, no lo creían: Y no abatían la luz de mi rostro.
 När de misströstade, log jag emot dem,  och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
Calificaba yo el camino de ellos, y sentábame en cabecera; Y moraba como rey en el ejército, Como el que consuela llorosos.
 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst;  jag tronade då såsom en konung i sin skara,  lik en man som har tröst för de sörjande.