Job 30

MAS ahora los más mozos de días que yo, se ríen de mí; Cuyos padres yo desdeñara ponerlos con los perros de mi ganado.

 Och nu le de åt mig,  människor som äro yngre till åren än jag,  män vilkas fäder jag aktade ringa,  ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Porque ¿para qué yo habría menester la fuerza de sus manos, En los cuales había perecido con el tiempo?

 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp,  dessa människor som sakna all manlig kraft?

Por causa de la pobreza y del hambre andaban solos; Huían á la soledad, á lugar tenebroso, asolado y desierto.

 Utmärglade äro de ju av brist och svält;  de gnaga sin föda av torra öknen,  som redan i förväg är öde och ödslig.

Que cogían malvas entre los arbustos, Y raíces de enebro para calentarse.

 Saltörter plocka de där bland snåren,  och ginströtter är vad de hava till mat.

Eran echados de entre las gentes, Y todos les daban grita como al ladrón.

 Ur människors samkväm drives de ut,  man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Habitaban en las barrancas de los arroyos, En las cavernas de la tierra, y en las rocas.

 I gruvliga klyftor måste de bo,  i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Bramaban entre las matas, Y se reunían debajo de las espinas.

 Bland snåren häva de upp sitt tjut,  under nässlor ligga de skockade,

Hijos de viles, y hombres sin nombre, Más bajos que la misma tierra.

 en avföda av dårar och ärelöst folk,  utjagade ur landet med hugg och slag.

Y ahora yo soy su canción, Y he sido hecho su refrán.

 Och för sådana har jag nu blivit en visa,  de hava mig till ämne för sitt tal;

Abomínanme, aléjanse de mí, Y aun de mi rostro no detuvieron su saliva.

 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,  de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Porque Dios desató mi cuerda, y me afligió, Por eso se desenfrenaron delante de mi rostro.

 Nej, mig till plåga, lossa de alla band,  alla tyglar kasta de av inför mig.

Á la mano derecha se levantaron los jóvenes; Empujaron mis pies, Y sentaron contra mí las vías de su ruina.

 Invid min högra sida upphäver sig ynglet;  mina fötter vilja de stöta undan.  De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Mi senda desbarataron, Aprovecháronse de mi quebrantamiento, Contra los cuales no hubo ayudador.

 Stigen framför mig hava de rivit upp.  De göra sitt bästa till att fördärva mig,  de som dock själva äro hjälplösa.

Vinieron como por portillo ancho, Revolviéronse á mi calamidad.

 Såsom genom en bred rämna bryta de in;  de vältra sig fram under murarnas brak.

Hanse revuelto turbaciones sobre mí; Combatieron como viento mi alma, Y mi salud pasó como nube

 Förskräckelser välvas ned över mig.  Såsom en storm bortrycka de min ära,  och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Y ahora mi alma está derramada en mí; Días de aflicción me han aprehendido.

 Och nu utgjuter sig min själ inom mig,  eländesdagar hålla mig fast.

De noche taladra sobre mí mis huesos, Y mis pulsos no reposan.

 Natten bortfräter benen i min kropp,  och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

Con la grande copia de materia mi vestidura está demudada; Cíñeme como el cuello de mi túnica.

 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt,  såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

Derribóme en el lodo, Y soy semejante al polvo y á la ceniza.

 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt,  och själv är jag nu lik stoft och aska.

Clamo á ti, y no me oyes; Preséntome, y no me atiendes.

 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;  jag står här, men de bespejar mig allenast.

Haste tornado cruel para mí: Con la fortaleza de tu mano me amenazas.

 Du förvandlas för mig till en grym fiende,  med din starka hand ansätter du mig.

Levantásteme, é hicísteme cabalgar sobre el viento, Y disolviste mi sustancia.

 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,  och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Porque yo conozco que me reduces á la muerte; Y á la casa determinada á todo viviente.

 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden,  till den boning dit allt levande församlas.

Mas él no extenderá la mano contra el sepulcro; ¿Clamarán los sepultados cuando él los quebrantare?

 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen,  ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

¿No lloré yo al afligido? Y mi alma ¿no se entristeció sobre el menesteroso?

 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar,  och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Cuando esperaba yo el bien, entonces vino el mal; Y cuando esperaba luz, la oscuridad vino.

 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom;  jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Mis entrañas hierven, y no reposan; Días de aflicción me han sobrecogido.

 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro,  eländesdagar hava ju mött mig.

Denegrido ando, y no por el sol: Levantádome he en la congregación, y clamado.

 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen;  mitt i församlingen står jag upp och skriar.

He venido á ser hermano de los dragones, Y compañero de los búhos.

 En broder har jag blivit till schakalerna,  och en frände är jag vorden till strutsarna.

Mi piel está denegrida sobre mí, Y mis huesos se secaron con ardentía.

 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött,  benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Y hase tornado mi arpa en luto, Y mi órgano en voz de lamentadores.

 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt,  mina pipors klang i högljudd gråt.