Job 21

Så tog Job til Orde og svarede:

Därefter tog Job till orda och sade:

"Hør dog, hør mine Ord, lad det være Trøsten, I giver!

 Hören åtminstone på mina ord;  låten det vara den tröst som I given mig.

Find jer nu i, at jeg taler, siden kan I jo håne!

 Haven fördrag med mig, så att jag får tala;  sedan jag har talat, må du bespotta.

Gælder min Klage Mennesker? Hvi skulde jeg ej være utålmodig?

 Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga?  Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?

Vend jer til mig og stivn af Rædsel, læg Hånd på Mund!

 Akten på mig, så skolen I häpna  och nödgas lägga handen på munnen.

Jeg gruer, når jeg tænker derpå, mit Legeme gribes af Skælven:

 Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv,  och förfäran griper mitt kött.

De gudløse, hvorfor lever de, bliver gamle, ja vokser i Kraft?

 Varför få de ogudaktiga leva,  ja, med åldern växa till i rikedom?

Deres Æt har de blivende hos sig, deres Afkom for deres Øjne;

 De se sina barn leva kvar hos sig,  och sin avkomma hava de inför sina ögon.

deres Huse er sikre mod Rædsler, Guds Svøbe rammer dem ikke;

 Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse;  Gud låter sitt ris icke komma vid dem.

ej springer deres Tyr forgæves, Koen kælver, den kaster ikke;

 När deras boskap parar sig, är det icke förgäves;  lätt kalva deras kor, och icke i otid.

de slipper deres Drenge ud som Får, deres Børneflok boltrer sig ret;

 Sina barn släppa de ut såsom en hjord,  deras piltar hoppa lustigt omkring.

de synger til Pauke og Citer, er glade til Fløjtens Toner;

 De stämma upp med pukor och harpor,  och glädja sig vid pipors ljud.

de lever deres Dage i Lykke og synker med Fred i Dødsriget,

 De förnöta sina dagar i lust,  och ned till dödsriket fara de i frid.

skønt de siger til Gud: "Gå fra os, at kende dine Veje er ikke vor Lyst!

 Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss,  dina vägar vilja vi icke veta av.

Den Almægtige? Hvad han? Skal vi tjene ham? Hvad Gavn at banke på hos ham?"

 Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom?  och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»

Er ej deres Lykke i deres Hånd og gudløses Råd ham fjernt?

 Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka,  och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!

Når går de gudløses Lampe ud og når kommer Ulykken over dem? Når deler han Loddet ud i sin Vrede,

 Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa,  huru ofta händer det att ofärd kommer över dem,  och att han tillskiftar dem lotter i vrede?

så de bliver som Strå for Vinden, som Avner, Storm fører bort?

 De borde ju bliva såsom halm för vinden,  lika agnar som stormen rycker bort.

Gemmer Gud hans Ulykkeslod til hans Børn? Ham selv gengælde han, så han mærker det,

 »Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.»  Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.

lad ham selv få sit Vanheld at se, den Almægtiges Vrede at drikke!

 Med egna ögon borde han se sitt fall,  och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.

Thi hvad bryder han sig siden om sit Hus, når hans Måneders Tal er udrundet?

 Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta,  när hans månaders antal har nått sin ände?

Kan man vel tage Gud i Skole, ham, som dømmer de højeste Væsner?

 »Skall man då lära Gud förstånd,  honom som dömer över de högsta?»

En dør jo på Lykkens Tinde, helt tryg og så helt uden Sorger:

 Ja, den ene får dö i sin välmaktstid,  där han sitter i allsköns frid och ro;

hans Spande er fulde af Mælk, hans Knogler af saftig Marv;

 hans stävor hava fått stå fulla med mjölk,  och märgen i hans ben har bevarat sin saft.

med bitter Sjæl dør en anden og har aldrig nydt nogen Lykke;

 Den andre måste dö med bedrövad själ,  och aldrig fick han njuta av någon lycka.

de lægger sig begge i Jorden, og begge dækkes af Orme!

 Tillsammans ligga de så i stoftet,  och förruttnelsens maskar övertäcka dem.

Se, jeg kender så vel eders Tanker og de Rænker, I spinder imod mig,

 Se, jag känner väl edra tankar  och de funder med vilka I viljen nedslå mig.

når I siger: "Hvor er Stormandens Hus og det Telt, hvor de gudløse bor?"

 I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus,  av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»

Har I aldrig spurgt de berejste og godkendt deres Beviser:

 Haven I då ej frågat dem som vida foro,  och akten I ej på deras vittnesbörd:

Den onde skånes på Ulykkens Dag og frelses på Vredens Dag.

 att den onde bliver sparad på ofärdens dag  och bärgad undan på vredens dag?

Hvem foreholder ham vel hans Færd, gengælder ham, hvad han gør?

 Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg?  Vem vedergäller honom, vad han än må göra?

Til Graven bæres han hen, ved hans Gravhøj holdes der Vagt;

 Och när han har blivit bortförd till graven,  så vakar man sedan där vid kullen.

i Dalbunden hviler han sødt, Alverden følger så efter, en Flok uden Tal gik forud for ham.

 Ljuvligt får han vilja under dalens torvor.  I hans spår drager hela världen fram;  före honom har och otaliga gått.

Hvor tom er den Trøst, som I giver! Eders Svar - kun Svig er tilbage!

 Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst?  Av edra svar står allenast trolösheten kvar.