Job 30

nunc autem derident me iuniores tempore quorum non dignabar patres ponere cum canibus gregis mei

 Och nu le de åt mig,  människor som äro yngre till åren än jag,  män vilkas fäder jag aktade ringa,  ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

quorum virtus manuum erat mihi pro nihilo et vita ipsa putabantur indigni

 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp,  dessa människor som sakna all manlig kraft?

egestate et fame steriles qui rodebant in solitudine squalentes calamitate et miseria

 Utmärglade äro de ju av brist och svält;  de gnaga sin föda av torra öknen,  som redan i förväg är öde och ödslig.

et mandebant herbas et arborum cortices et radix iuniperorum erat cibus eorum

 Saltörter plocka de där bland snåren,  och ginströtter är vad de hava till mat.

qui de convallibus ista rapientes cum singula repperissent ad ea cum clamore currebant

 Ur människors samkväm drives de ut,  man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

in desertis habitabant torrentium et in cavernis terrae vel super glaream

 I gruvliga klyftor måste de bo,  i hålor under jorden och i bergens skrevor.

qui inter huiuscemodi laetabantur et esse sub sentibus delicias conputabant

 Bland snåren häva de upp sitt tjut,  under nässlor ligga de skockade,

filii stultorum et ignobilium et in terra penitus non parentes

 en avföda av dårar och ärelöst folk,  utjagade ur landet med hugg och slag.

nunc in eorum canticum versus sum et factus sum eis proverbium

 Och för sådana har jag nu blivit en visa,  de hava mig till ämne för sitt tal;

abominantur me et longe fugiunt a me et faciem meam conspuere non verentur

 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,  de hava ej försyn för att spotta åt mig.

faretram enim suam aperuit et adflixit me et frenum posuit in os meum

 Nej, mig till plåga, lossa de alla band,  alla tyglar kasta de av inför mig.

ad dexteram orientis calamitatis meae ilico surrexerunt pedes meos subverterunt et oppresserunt quasi fluctibus semitis suis

 Invid min högra sida upphäver sig ynglet;  mina fötter vilja de stöta undan.  De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

dissipaverunt itinera mea insidiati sunt mihi et praevaluerunt et non fuit qui ferret auxilium

 Stigen framför mig hava de rivit upp.  De göra sitt bästa till att fördärva mig,  de som dock själva äro hjälplösa.

quasi rupto muro et aperta ianua inruerunt super me et ad meas miserias devoluti sunt

 Såsom genom en bred rämna bryta de in;  de vältra sig fram under murarnas brak.

redactus sum in nihili abstulisti quasi ventus desiderium meum et velut nubes pertransiit salus mea

 Förskräckelser välvas ned över mig.  Såsom en storm bortrycka de min ära,  och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

nunc autem in memet ipso marcescit anima mea et possident me dies adflictionis

 Och nu utgjuter sig min själ inom mig,  eländesdagar hålla mig fast.

nocte os meum perforatur doloribus et qui me comedunt non dormiunt

 Natten bortfräter benen i min kropp,  och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

in multitudine eorum consumitur vestimentum meum et quasi capitio tunicae sic cinxerunt me

 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt,  såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

conparatus sum luto et adsimilatus favillae et cineri

 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt,  och själv är jag nu lik stoft och aska.

clamo ad te et non exaudis me sto et non respicis me

 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;  jag står här, men de bespejar mig allenast.

mutatus es mihi in crudelem et in duritia manus tuae adversaris mihi

 Du förvandlas för mig till en grym fiende,  med din starka hand ansätter du mig.

elevasti me et quasi super ventum ponens elisisti me valide

 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,  och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

scio quia morti tradas me ubi constituta domus est omni viventi

 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden,  till den boning dit allt levande församlas.

verumtamen non ad consumptionem eorum emittis manum tuam et si corruerint ipse salvabis

 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen,  ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

flebam quondam super eum qui adflictus erat et conpatiebatur anima mea pauperi

 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar,  och ömkade sig min själ ej över den fattige?

expectabam bona et venerunt mihi mala praestolabar lucem et eruperunt tenebrae

 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom;  jag hoppades på ljus, men mörker kom.

interiora mea efferbuerunt absque ulla requie praevenerunt me dies adflictionis

 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro,  eländesdagar hava ju mött mig.

maerens incedebam sine furore consurgens in turba clamavi

 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen;  mitt i församlingen står jag upp och skriar.

frater fui draconum et socius strutionum

 En broder har jag blivit till schakalerna,  och en frände är jag vorden till strutsarna.

cutis mea denigrata est super me et ossa mea aruerunt prae caumate

 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött,  benen i min kropp äro förbrända av hetta.

versa est in luctum cithara mea et organum meum in vocem flentium

 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt,  mina pipors klang i högljudd gråt.