Job 30

А тепер насміхаються з мене молодші від мене літами, ті, що їхніх батьків я бридився б покласти із псами отари моєї...
 Och nu le de åt mig,  människor som äro yngre till åren än jag,  män vilkas fäder jag aktade ringa,  ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
Та й сила рук їхніх для чого бувала мені? Повня сил їх минулась!
 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp,  dessa människor som sakna all manlig kraft?
Самотні були в недостатку та голоді, ссали вони суху землю, зруйновану та опустілу!
 Utmärglade äro de ju av brist och svält;  de gnaga sin föda av torra öknen,  som redan i förväg är öde och ödslig.
рвали вони лободу на кущах, ялівцеве ж коріння було їхнім хлібом...
 Saltörter plocka de där bland snåren,  och ginströtter är vad de hava till mat.
Вони були вигнані з-поміж людей, кричали на них, немов на злодіїв,
 Ur människors samkväm drives de ut,  man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
так що вони пробували в яругах долин, по ямах підземних та скелях,
 I gruvliga klyftor måste de bo,  i hålor under jorden och i bergens skrevor.
ревіли вони між кущами, збирались під терням,
 Bland snåren häva de upp sitt tjut,  under nässlor ligga de skockade,
сини нерозумного й діти неславного, вони були вигнані з краю!
 en avföda av dårar och ärelöst folk,  utjagade ur landet med hugg och slag.
А тепер я став піснею їм, і зробився для них поговором...
 Och för sådana har jag nu blivit en visa,  de hava mig till ämne för sitt tal;
Вони обридили мене, віддалились від мене, і від мойого обличчя не стримали слини,
 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,  de hava ej försyn för att spotta åt mig.
бо Він розв'язав мого пояса й мучить мене, то й вони ось вуздечку із себе відкинули перед обличчям моїм...
 Nej, mig till plåga, lossa de alla band,  alla tyglar kasta de av inför mig.
По правиці встають жовтодзюбі, ноги мені підставляють, і топчуть на мене дороги нещастя свого...
 Invid min högra sida upphäver sig ynglet;  mina fötter vilja de stöta undan.  De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
Порили вони мою стежку, хочуть мати користь із мойого життя, немає кому їх затримати,
 Stigen framför mig hava de rivit upp.  De göra sitt bästa till att fördärva mig,  de som dock själva äro hjälplösa.
немов через вилім широкий приходять, валяються попід румовищем...
 Såsom genom en bred rämna bryta de in;  de vältra sig fram under murarnas brak.
Обернулось страхіття на мене, моя слава пронеслась, як вітер, і, як хмара, минулося щастя моє...
 Förskräckelser välvas ned över mig.  Såsom en storm bortrycka de min ära,  och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
А тепер розливається в мене душа моя, хапають мене дні нещастя!
 Och nu utgjuter sig min själ inom mig,  eländesdagar hålla mig fast.
Вночі мої кості від мене віддовбуються, а жили мої не вспокоюються...
 Natten bortfräter benen i min kropp,  och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
З великої Божої сили змінилося тіло моє, і недуга мене оперізує, мов той хітон.
 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt,  såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
Він укинув мене до болота, і став я подібний до пороху й попелу.
 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt,  och själv är jag nu lik stoft och aska.
Я кличу до Тебе, та Ти мені відповіді не даєш, я перед Тобою стою, Ти ж на мене лише придивляєшся...
 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;  jag står här, men de bespejar mig allenast.
Ти змінився мені на жорстокого, мене Ти женеш силою Своєї руки...
 Du förvandlas för mig till en grym fiende,  med din starka hand ansätter du mig.
На вітер підняв Ти мене, на нього мене посадив, і робиш, щоб я розтопивсь на спустошення!
 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,  och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
Знаю я: Ти до смерти провадиш мене, і до дому зібрання, якого призначив для всього живого...
 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden,  till den boning dit allt levande församlas.
Хіба не простягає руки потопельник, чи він у нещасті своїм не кричить?
 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen,  ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Чи ж не плакав я за бідарем? Чи за вбогим душа моя не сумувала?
 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar,  och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Бо чекав я добра, але лихо прийшло, сподівався я світла, та темнота прийшла...
 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom;  jag hoppades på ljus, men mörker kom.
Киплять мої нутрощі й не замовкають, зустріли мене дні нещастя,
 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro,  eländesdagar hava ju mött mig.
ходжу почорнілий без сонця, на зборі встаю та кричу...
 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen;  mitt i församlingen står jag upp och skriar.
Я став братом шакалам, а струсятам товаришем,
 En broder har jag blivit till schakalerna,  och en frände är jag vorden till strutsarna.
моя шкіра зчорніла та й лупиться з мене, від спекоти спалилися кості мої...
 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött,  benen i min kropp äro förbrända av hetta.
І стала жалобою арфа моя, а сопілка моя зойком плачливим...
 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt,  mina pipors klang i högljudd gråt.