Job 30

 Och nu le de åt mig,  människor som äro yngre till åren än jag,  män vilkas fäder jag aktade ringa,  ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
А тепер насміхаються з мене молодші від мене літами, ті, що їхніх батьків я бридився б покласти із псами отари моєї...
 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp,  dessa människor som sakna all manlig kraft?
Та й сила рук їхніх для чого бувала мені? Повня сил їх минулась!
 Utmärglade äro de ju av brist och svält;  de gnaga sin föda av torra öknen,  som redan i förväg är öde och ödslig.
Самотні були в недостатку та голоді, ссали вони суху землю, зруйновану та опустілу!
 Saltörter plocka de där bland snåren,  och ginströtter är vad de hava till mat.
рвали вони лободу на кущах, ялівцеве ж коріння було їхнім хлібом...
 Ur människors samkväm drives de ut,  man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
Вони були вигнані з-поміж людей, кричали на них, немов на злодіїв,
 I gruvliga klyftor måste de bo,  i hålor under jorden och i bergens skrevor.
так що вони пробували в яругах долин, по ямах підземних та скелях,
 Bland snåren häva de upp sitt tjut,  under nässlor ligga de skockade,
ревіли вони між кущами, збирались під терням,
 en avföda av dårar och ärelöst folk,  utjagade ur landet med hugg och slag.
сини нерозумного й діти неславного, вони були вигнані з краю!
 Och för sådana har jag nu blivit en visa,  de hava mig till ämne för sitt tal;
А тепер я став піснею їм, і зробився для них поговором...
 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,  de hava ej försyn för att spotta åt mig.
Вони обридили мене, віддалились від мене, і від мойого обличчя не стримали слини,
 Nej, mig till plåga, lossa de alla band,  alla tyglar kasta de av inför mig.
бо Він розв'язав мого пояса й мучить мене, то й вони ось вуздечку із себе відкинули перед обличчям моїм...
 Invid min högra sida upphäver sig ynglet;  mina fötter vilja de stöta undan.  De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
По правиці встають жовтодзюбі, ноги мені підставляють, і топчуть на мене дороги нещастя свого...
 Stigen framför mig hava de rivit upp.  De göra sitt bästa till att fördärva mig,  de som dock själva äro hjälplösa.
Порили вони мою стежку, хочуть мати користь із мойого життя, немає кому їх затримати,
 Såsom genom en bred rämna bryta de in;  de vältra sig fram under murarnas brak.
немов через вилім широкий приходять, валяються попід румовищем...
 Förskräckelser välvas ned över mig.  Såsom en storm bortrycka de min ära,  och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
Обернулось страхіття на мене, моя слава пронеслась, як вітер, і, як хмара, минулося щастя моє...
 Och nu utgjuter sig min själ inom mig,  eländesdagar hålla mig fast.
А тепер розливається в мене душа моя, хапають мене дні нещастя!
 Natten bortfräter benen i min kropp,  och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
Вночі мої кості від мене віддовбуються, а жили мої не вспокоюються...
 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt,  såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
З великої Божої сили змінилося тіло моє, і недуга мене оперізує, мов той хітон.
 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt,  och själv är jag nu lik stoft och aska.
Він укинув мене до болота, і став я подібний до пороху й попелу.
 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;  jag står här, men de bespejar mig allenast.
Я кличу до Тебе, та Ти мені відповіді не даєш, я перед Тобою стою, Ти ж на мене лише придивляєшся...
 Du förvandlas för mig till en grym fiende,  med din starka hand ansätter du mig.
Ти змінився мені на жорстокого, мене Ти женеш силою Своєї руки...
 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,  och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
На вітер підняв Ти мене, на нього мене посадив, і робиш, щоб я розтопивсь на спустошення!
 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden,  till den boning dit allt levande församlas.
Знаю я: Ти до смерти провадиш мене, і до дому зібрання, якого призначив для всього живого...
 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen,  ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Хіба не простягає руки потопельник, чи він у нещасті своїм не кричить?
 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar,  och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Чи ж не плакав я за бідарем? Чи за вбогим душа моя не сумувала?
 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom;  jag hoppades på ljus, men mörker kom.
Бо чекав я добра, але лихо прийшло, сподівався я світла, та темнота прийшла...
 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro,  eländesdagar hava ju mött mig.
Киплять мої нутрощі й не замовкають, зустріли мене дні нещастя,
 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen;  mitt i församlingen står jag upp och skriar.
ходжу почорнілий без сонця, на зборі встаю та кричу...
 En broder har jag blivit till schakalerna,  och en frände är jag vorden till strutsarna.
Я став братом шакалам, а струсятам товаришем,
 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött,  benen i min kropp äro förbrända av hetta.
моя шкіра зчорніла та й лупиться з мене, від спекоти спалилися кості мої...
 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt,  mina pipors klang i högljudd gråt.
І стала жалобою арфа моя, а сопілка моя зойком плачливим...