Psalms 104

 Lova HERREN, min själ.  HERRE, min Gud, du är hög och stor,  i majestät och härlighet är du klädd.

RAB’be övgüler sun, ey gönlüm! Ya RAB Tanrım, ne ulusun! Görkem ve yücelik kuşanmışsın,

 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel,  du spänner ut himmelen såsom ett tält;

Bir kaftana bürünür gibi ışığa bürünmüşsün. Gökleri bir çadır gibi geren,

 du timrar på vattnen dina salar,  molnen gör du till din vagn,  och du far fram på vindens vingar.

Evini yukarıdaki sular üzerine kuran, Bulutları kendine savaş arabası yapan, Rüzgarın kanatları üzerinde gezen,

 Du gör vindar till dina sändebud,  eldslågor till dina tjänare.

[] Rüzgarları kendine haberci, Yıldırımları hizmetkâr eden sensin.

 Du grundade jorden på hennes fästen,  så att hon icke vacklar till evig tid.

Yeryüzünü temeller üzerine kurdun, Asla sarsılmasın diye.

 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad;  uppöver bergen stodo vattnen.

Engini ona bir giysi gibi giydirdin, Sular dağların üzerinde durdu.

 Men för din näpst flydde de;  för ljudet av ditt dunder hastade de undan.

Sen kükreyince sular kaçtı, Göğü gürletince hemen çekildi.

 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig,  på den plats som du hade bestämt för dem.

Dağları aşıp derelere aktı, Onlar için belirlediğin yerlere doğru.

 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida,  så att de icke åter skulle betäcka jorden.

Bir sınır koydun önlerine, Geçmesinler, gelip yeryüzünü bir daha kaplamasınlar diye.

 Du lät källor flyta fram i dalarna,  mellan bergen togo de sin väg.

Vadilerde fışkırttığın pınarlar, Dağların arasından akar.

 De vattna alla markens djur,  vildåsnorna släcka i dem sin törst.

Bütün kır hayvanlarını suvarır, Yaban eşeklerinin susuzluğunu giderirler.

 Vid dem bo himmelens fåglar,  från trädens grenar höja de sin röst.

Kuşlar yanlarında yuva kurar, Dalların arasında ötüşürler.

 Du vattnar bergen från dina salar,  jorden mättas av den frukt du skapar.

Gökteki evinden dağları sularsın, Yeryüzü işlerinin meyvesine doyar.

 Du låter gräs skjuta upp för djuren  och örter till människans tjänst.  Så framalstrar du bröd ur jorden

Hayvanlar için ot, İnsanların yararı için bitkiler yetiştirirsin; İnsanlar ekmeğini topraktan çıkarsın diye,

 och vin, som gläder människans hjärta;  så gör du hennes ansikte glänsande av olja,  och brödet styrker människans hjärta.

Yüreklerini sevindiren şarabı, Yüzlerini güldüren zeytinyağını, Güçlerini artıran ekmeği hep sen verirsin.

 HERRENS träd varda ock mättade,  Libanons cedrar, som han har planterat;

RAB’bin ağaçları, Kendi diktiği Lübnan sedirleri suya doyar.

 fåglarna bygga där sina nästen,  hägern gör sitt bo i cypresserna.

Kuşlar orada yuva yapar, Leyleğin evi ise çamlardadır.

 Stenbockarna hava fått de höga bergen,  klyftorna är klippdassarnas tillflykt.

Yüksek dağlar dağ keçilerinin uğrağı, Kayalar kaya tavşanlarının sığınağıdır.

 Du gjorde månen till att bestämma tiderna;  solen vet stunden då den skall gå ned.

Mevsimleri göstersin diye ayı, Batacağı zamanı bilen güneşi yarattın.

 Du sänder mörker, och det bliver natt;  då komma alla skogens djur i rörelse,

Karartırsın ortalığı, gece olur, Başlar kıpırdamaya orman hayvanları.

 de unga lejonen ryta efter rov  och begära sin föda av Gud.

Genç aslan av peşinde kükrer, Tanrı’dan yiyecek ister.

 Solen går upp; då draga de sig tillbaka  och lägga sig ned i sina kulor.

Güneş doğunca İnlerine çekilir, yatarlar.

 Människan går då ut till sin gärning  och till sitt arbete intill aftonen.

İnsan işine gider, Akşama dek çalışmak için.

 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE!  Med vishet har du gjort dem alla.  Jorden är full av vad du har skapat.

Ya RAB, ne çok eserin var! Hepsini bilgece yaptın; Yeryüzü yarattıklarınla dolu.

 Se ock havet, det stora ock vida:  ett tallöst vimmel rör sig däri,  djur både stora och små.

İşte uçsuz bucaksız denizler, İçinde kaynaşan sayısız canlılar, Büyük küçük yaratıklar.

 Där gå skeppen sin väg fram,  Leviatan, som du har skapat att leka däri.

Orada gemiler dolaşır, İçinde oynaşsın diye yarattığın Livyatan da orada.

 Alla vänta de efter dig,  att du skall giva dem deras mat i rätt tid.

Hepsi seni bekliyor, Yiyeceklerini zamanında veresin diye.

 Du giver dem, då samla de in;  du upplåter din hand,      då varda de mättade med goda håvor.

Sen verince onlar toplar, Sen elini açınca onlar iyiliğe doyar.

 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de;  du tager bort deras ande, då förgås de  och vända åter till sitt stoft igen.

Yüzünü gizleyince dehşete kapılırlar, Soluklarını kesince ölüp toprak olurlar.

 Du sänder ut din ande, då varda de skapade,  och du förnyar jordens anlete.

Ruhun’u gönderince var olurlar, Yeryüzüne yeni yaşam verirsin.

 HERRENS ära förblive evinnerligen;  må HERREN glädja sig över sina verk,

RAB’bin görkemi sonsuza dek sürsün! Sevinsin RAB yaptıklarıyla!

 han som skådar på jorden, och hon bävar,  han som rör vid bergen, och de ryka.

O bakınca yeryüzü titrer, O dokununca dağlar tüter.

 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever;  jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.

Ömrümce RAB’be ezgiler söyleyecek, Var oldukça Tanrım’ı ilahilerle öveceğim.

 Mitt tal behage honom väl;  må jag själv få glädja mig i HERREN.

Düşüncem O’na hoş görünsün, Sevincim RAB olsun!

 Men må syndare försvinna ifrån jorden  och inga ogudaktiga mer vara till.  Lova HERREN, min själ  Halleluja!

Tükensin dünyadaki günahlılar, Yok olsun artık kötüler! RAB’be övgüler sun, ey gönlüm! RAB’be övgüler sunun!