Job 9

Därefter tog Job till orda och sade:

Eyüp şöyle yanıtladı:

 Ja, förvisso vet jag att så är;  huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?

“Biliyorum, gerçekten öyledir, Ama Tanrı’nın önünde insan nasıl haklı çıkabilir?

 Vill han gå till rätta med henne,  så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.

Biri O’nunla tartışmak istese, Binde bir bile O’na yanıt veremez.

 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft,  vem kan trotsa honom och dock slippa undan;

O’nun bilgisi derin, gücü eşsizdir, Kim O’na direndi de ayakta kaldı?

 honom som oförtänkt flyttar bort berg  och omstörtar dem i sin vrede;

O dağları yerinden oynatır da, Dağlar farkına varmaz, Öfkeyle altüst eder onları.

 honom som kommer jorden att vackla från sin plats,  och dess pelare bäva därvid;

Dünyayı yerinden oynatır, Direklerini titretir.

 honom som befaller solen, så går hon icke upp,  och som sätter stjärnorna under försegling;

Güneşe buyruk verir, doğmaz güneş, Yıldızları mühürler.

 honom som helt allena spänner ut himmelen  och skrider fram över havets toppar;

O’dur tek başına gökleri geren, Denizin dalgaları üzerinde yürüyen.

 honom som har gjort Karlavagnen och Orion,  Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;

[] Büyük Ayı’yı, Oryon’u, Ülker’i, Güney takımyıldızlarını yaratan O’dur.

 honom som gör stora och outrannsakliga ting  och under, flera än någon kan räkna?

Anlayamadığımız büyük işler, Sayısız şaşılası işler yapan O’dur.

 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det,  han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.

İşte, yanımdan geçer, O’nu göremem, Geçip gider, farkına bile varmam.

 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom?  Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

Evet, O avını kaparsa, kim O’nu durdurabilir? Kim O’na, ‘Ne yapıyorsun’ diyebilir?

 Gud, han ryggar icke sin vrede;  för honom har Rahabs följe måst böja sig;

Tanrı öfkesini dizginlemez, Rahav’ın yardımcıları bile O’nun ayağına kapanır.

 huru skulle jag då våga svara honom,  välja ut ord till att tala med honom?

“Nerde kaldı ki, ben O’na yanıt vereyim, O’nunla tartışmak için söz bulayım?

 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara;  jag finge anropa min motpart om misskund.

Haklı olsam da O’na yanıt veremez, Merhamet etmesi için yargıcıma yalvarırdım ancak.

 Och om han än svarade mig på mitt rop,  så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

O’nu çağırsam, O da bana yanıt verseydi, Yine de inanmazdım sesime kulak verdiğine.

 Ty med storm hemsöker han mig  och slår mig med sår på sår, utan sak.

O beni kasırgayla eziyor, Nedensiz yaralarımı çoğaltıyor.

 Han unnar mig icke att hämta andan;  nej, med bedrövelser mättar han mig.

Soluk almama izin vermiyor, Ancak beni acıya doyuruyor.

 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!»,  gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»

Sorun güç sorunuysa, O güçlüdür! Adalet sorunuysa, kim O’nu mahkemeye çağırabilir?

 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig;  vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

Suçsuz olsam ağzım beni suçlar, Kusursuz olsam beni suçlu çıkarır.

 Men ostrafflig är jag!  Jag aktar ej mitt liv,  jag frågar icke efter, om jag får leva.

“Kusursuz olsam da kendime aldırdığım yok, Yaşamımı hor görüyorum.

 Det må gå som det vill, nu vare det sagt:  han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

Hepsi bir, bu yüzden diyorum ki, ‘O suçluyu da suçsuzu da yok ediyor.’

 Om en landsplåga kommer med plötslig död,  så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.

Kırbaç ansızın ölüm saçınca, O suçsuzların sıkıntısıyla eğlenir.

 Jorden är given i de ogudaktigas hand,  och täckelse sätter han för dess domares ögon.  Är det ej han som gör det, vem är det då?

Dünya kötülerin eline verilmiş, Yargıçların gözünü kapayan O’dur. O değilse, kimdir?

 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare,  de fly bort utan att hava sett någon lycka;

“Günlerim koşucudan çabuk, İyilik görmeden geçmekte.

 de ila åstad såsom en farkost av rör,  såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

Kamış sandal gibi kayıp gidiyor, Avının üstüne süzülen kartal gibi.

 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer,  att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,

‘Acılarımı unutayım, Üzgün çehremi değiştirip gülümseyeyim’ desem,

 Så måste jag dock bäva för alla mina kval;  jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

Bütün dertlerimden yılarım, Çünkü beni suçsuz saymayacağını biliyorum.

 Nej, såsom skyldig måste jag stå där;  varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?

Madem suçlanacağım, Neden boş yere uğraşayım?

 Om jag än tvår mig i snö  och renar mina händer i lutsalt,

Sabun otuyla yıkansam, Ellerimi kül suyuyla temizlesem,

 så skall du dock sänka mig ned i pölen,  så att mina kläder måste vämjas vid mig.

Beni yine pisliğe batırırsın, Giysilerim bile benden tiksinir.

 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom,  ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;

O benim gibi bir insan değil ki, O’na yanıt vereyim, Birlikte mahkemeye gideyim.

 ingen skiljeman finnes mellan oss,  ingen som har myndighet över oss båda.

Keşke aramızda bir hakem olsa da, Elini ikimizin üstüne koysa!

 Må han blott vända av från mig sitt ris,  och må fruktan för honom ej förskräcka mig;

Tanrı sopasını üzerimden kaldırsın, Dehşeti beni yıldırmasın.

 då skall jag tala utan att rädas för honom,  ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.

O zaman konuşur, O’ndan korkmazdım, Ama bu durumda bir şey yapamam.